Förnedringsmodellen Boyle

Är det något som gör mig djupt berörd, så är det förnedring.  Redan som tvååring började jag gråta hejdlöst när en svartvit stumfilm av Charlie Chaplin sändes på tv.  Det resten av familjen betraktade som roande underhållning – tex. att tryna en annan människa i tårta, eller det att en stor, stark person jagade en liten och svag med långa brödspatlar-, det uppfattade jag istället som höjden av förnedringsteknik.

Det gör mig ont att vår upplysta (?) massmedia mer än gärna deltar i- och spinner vidare på en avhumaniserande förödmjukelseprocess, som förvärrar situationen. Vanligtvis kallar man det här vuxenmobbing.    

Det är normalt att vara deprimerad mellan varven. Normalt att göra sig förväntningar och hoppas, och normalt att bli djupt besviken om verkligheten inte blir som vi trodde och givits oss anledning att förvänta oss.

Vi vet också att media har enorm förkälek till överord som – inte minst – har med ”psykiska sammanbrott” att göra. Om någon faller i tårar, under fullständigt begripliga och emotionella omständigheter, så slickar sig ”nöjespressen” lystet om munnen och väljer den skandaliserande beskrivningen: ”här bryter NN ihop”.

Jag tänker just nu på begåvade Susan Boyle, som efter en prestationshetsad och utdragen stressituation inte ens får bearbeta sin oväntade tävlingsförlust ifred, utan att utsättas för hånfulla spekulationer kring sin psykiska hälsa.
Det faktum att hon behövde psykologisk hjälp och togs in på klinik, verkar vara fullt tillräckligt för att media ska få tillskriva Boyle en mängd störda beteendemönster.

Här hänvisas lättvindigt till ”vittnen”, som egentligen inte är några vittnen alls – alla har dragits med av vad media redan skrivit om henne. Journalister borde inom sitt område och i möte med människor studera Nils Wiklund ”Vittnespsykologins roll” och ”En minnesbild inplanteras”, där Wiklund delvis tar upp dilemman som är mera kända inom brottmål, men som även kan appliceras på andra situationer. Vittnespsykologin är ju en gren av själva själskunskapen, då den bedömer olika utsagors tillförlitlighet.

Wiklund tar upp de villlfarna uppfattningar som uppstår genom felaktigt vinklade utfrågningar där missuppfattningar, avund, lögner och förutfattade meningar har fått generösa svängrum. Här tas ”sanningen” fram med hjälp av häxjakt, ledande frågor, insisterande tjat och med en i det närmaste axiomatisk föreställning om att ”oberoende vittnen” alltid talar sanning. Här kommer vittnespsykologin in i bilden, som borde korrigera och medvetandegöra de manipulerade situationer där terapi, vittnesutsagor och anklagelser blandats i en osalig röra.

Men vad gör journalisterna hellre, än letar normaliserande och välmenta förklaringar som faktiskt är väldigt enkla att finna? Jo, de för vidare all hörsägen, lägger till och drar ifrån ytterligare, där det passar historien om Boyles personlighetsstöring bättre. Det upprättas därtill integritetskränkande enkäter som fördjupar en skapad förbestämd uppfattning om Boyles labilitet, av typen: ”tycker du att Boyle är klok i huvudet?”

- Vem av oss känner henne för att ens tro oss veta det?
- Finns det folk som nedlåter sig att rösta ja eller nej i sådana frågor? Ja, tyvärr!

Tidigare var det Lindsey Lohan och allra mest Britney Spears som utsattes för liknande sjukligt fixerad grad av förföljelse, där ingen av deras reaktioner eller handlingar ville betecknas som normala. Det är vidrigt. Det finns även textbaserade ”paparazzior” och frågan är om inte dessa är de värsta.