Djurmördaren Joel Ander
Först: Maxstraffet för för djuplågeri är bara två års fängelse idag. Den vanliga påföljden är bara dagsböter.
Om en person till exempel har slagit sitt husdjur brukar straffet bli dagsböter. Men i det här fallet är det allvarligheten i brotten, och omfattningen, som gör att det hamnar på fängelsenivå, säger åklagare Robert Beckard.
Och här kommer åklagarens brasklapp, precis som jag befarade i föregående artikel:
”En annan möjlig påföljd är sluten rättspsykiatrisk vård, om 20-åringen bedöms som psykiskt sjuk.” (Expressen)
Det har framkommit mer. Skiten har fantiserat länge om att bli seriemördare. – Att han måste spärras in för att spara både djur och människoliv, torde inte vara en fråga för diskussion. Själv vill jag helst se en annan, smidigare lösning, men den är inte särskilt laglig.
Här publicerar jag länkarna till djurmördarens debattinlägg på Flashback och kortare utdrag. (Hade tidigare längre referat utlagda, men det blev för mycket scrollande. Den som vill läsa mer, kan följa länkarna.) Han kallar sig Bernardo123.
Notera att en del är skrivet redan med början i januari 2008 och att han påfallande ofta är förvånansvärt verbal och orienterad i sin egen sjukdomsbild:
Joel Benjamin Ander, djurplågaren i Lerum
1.Bernardo123:
Det handlar om att fantisera om att bli seriemördare. Och allt jag gjorde var att beskriva vad som är känt som ett förstadium till 90 % av alla seriemördare, INNAN de gick över till mänskliga offer. Och även om de skulle ta mig för en jävla katts skull, så tror jag inte direkt att de skulle placera mig i ett hårt överbevakat fängelse, haha! Skulle inte ens hamna i fängelse om jag hängde två katter från halsen med en ståltråd, mitt på torget framför ögonen på alla. /../
2.Bernardo123 Under de senaste tre åren har min omgivning och de människor som jag, en från början social, trevlig och positiv människa, mött förändrat mig. I takt med detta har min sympati, empati och mitt samvete försvunnit allt mer och mer. Och tack vare detta är jag nu bara ”Mr Nice Guy” på utsidan. /../”
3.Bernardo123: Har själv fantasier om att tortera, våldta och mörda. Det började lite smått i första ring och har sedan dess bara vuxit och vuxit. Dessa fantasier tenderar att bli allt mer och mer regelbundna. Motivet till fantasierna är framförallt sexuellt sadistiskta, varför de ofta går ut på att våldta och tortera vackra tjejer till döds./../
4. Bernardo123: Vad som är rätt och fel växer fram ur vad majoriteten av normen tycker. Det är samma sak med vårat samvete, det är ingenting som direkt finns. Det är bara en social kontrollmekanism som vanligtvis programeras in i oss från barnsben (inte nödvändigtvis hos psykopater/sociopater) och utvecklas i takt med att vi socialiserar oss./../
5. Bernardo123: Äh, vem fan försöker jag lura!? Jag är en sexuell sadist. Och fantasierna bara växer och växer. Är nog en riktigt antisocial jävel. Det skulle ge mig en sådan kick att kidnappa en tjej, tortera henne, lyssna på hennes bönanden och vädjanden om att hon inte vill dö, våldta henne i alla hål som finns, strypa henne, knulla hennes döda kropp, såga henne i bitar med en bågfil, äta delar av hennes kropp (så att hon blir en del av mig för alltid) och bevara hennes huvud i en plastpåse i frysen som en liten souvenir! Fan vad tanken är lockande! Sedan skulle jag vilja filma hela akten och bevara scenariot på band. Det skulle vara något! /../
Matchande artiklar:
Loading ...
Det är ju tur att majoriteten av befolkningen inte ressonerar som dej, du. Man ska inte reagera negativt för att en och annan råkar stryka med i ett mord är ju bara sånt som händer? Lite svinn bara, va, får man räkna med? Det är inge viktigt? Nä å särskilt inte om det är djur, va? Störda människor har samhället noll behov av, de kostar oss bara pengar och tragedier. ALLA har familjer, men skulle man ta hänsyn till dom i alla jävla sammanhang, så skulle inte en käft hamna i fängelse – för det drabbar ju familen!
Det skulle inte skada om du tänkte efter lite själv.
Anonym:
Först: Det här löper viss risk att bli långt, jag känner nämligen mig själv, så du får själv avgöra om du ids läsa alla rader.
Nå.
Ville jag inte ha kommentarer, så hade jag stängt av kommentarsfunktionen. Alla är välkomna att säga sin mening och nu har du gjort det och jag ska bemöta kritiken efter bästa spontana förmåga. Du vet antagligen inte att jag är positiv även till meningsskiljaktiga åsikter, jag anser att det nyanserar hela debatten.
Vilken relation du har/inte har till djurmördaren förändrar inte min inställning till det hela, eller hurdant jag reagerar på det han har gjort. Jag vill bara nämna det, eftersom jag inte förstod poängen med att du underströk den saken.
Jag är verkligen rosenrasande på det som hänt, och jag uttrycker mig också som en fruktansvärt illa berörd person. Det flesta har reagerat ungefär likadant både här och annorstädes, där liknande inlägg publicerats. Men. Mellan ord och handling är det långt, utom för vissa…, och normalt sett förstår alla som läser det också. Utom vissa…
Jag censurerar ingen alls, vilket jag här anar att du vill att jag ska göra med vissa åsikter och på olika bevekelsegrunder. Visst skulle jag kunna göra det, för husfridens skull. Ge sken av någon sorts ”med tiden kommer absolutionen”, som tyärr inte finns att vädja till i det här fallet. Jag kan radera såväl inlägg som kommentarer i det här ämnet, men det skulle inte göra någon skillnad för opinionen – annat än att tysta den. Det hjälper inte, det heller, om du tänker efter själv.
Åsikter och opinioner försvinner inte bara för att de inte syns i tryck. Det är väl bättre att de syns, så man vet hur de ser ut och vart vindarna blåser. Jag måste antagligen också upplysa om att jag inte skriver i min privata blogg i egenskap av krönikör på/från någon av landets mest lästa dagstidningar, eller ens är journalist längre, så den effekt du tror att den här ”uthängningen” kan ha är rätt så överdriven.
Just därför håller jag med dig i en sak: ”det jag gör hjälper kanske inte”. Men vad är i så fall ditt problem med dessa du gett epitetet ”fanatiska” åsikter? Dessa gör sannolikt varken till eller från, men folk i allmänhet mår åtminstone bättre om det finns ställen där de skriftligen kan avventilera sitt övertryck av raseri.
Du är välkommen här, även om du tycks utgå från motsatsen, men Vill du bli respekterad för dina åsikter, så föreslår jag att du börjar med att respektera andras och själv försöker förstå varför de finns. Om en kommentator gör ett personangripande övertramp mot en oliktänkande dito, så blir det väl inte bättre av att du kommer ny in i debatten och börjar med att göra likadant?
Du känner över huvud taget inte Ted, men det gör jag. Privat. Hans brutala jargong har inte ett dugg med hans utpräglade goda hjärta att göra. Du är ganska inkonsekvent, när du förgiftar dig över att du inte vill bli indragen i något som har med Ted att göra, men lik förbannat drar du in dig själv med angrepp på både hans blogg och sakfrågor, och vad du anser att han är för någon – helt utanför debattämnet. Lägg ner, om du nu anser dig stå för det sansade, objektiva och sunda förnuftet, högt över oss alla andra, här.
Alla har rätt att uttrycka vad de känner, tycker och tänker. Även aggressiva känslor. Det är i fysiska gärningar och handling som ingen får gå över någon gräns, hur motiverade de än känner sig. Hur rätt de än anser sig ha. Hur rasande, eller ”störda” de än är. Det är det som skiljer frisk från sjuk – spärren – men det finns absolut inga ”spärrar” för hur man är fri att uttrycka sin motvilja i ord.
Hat är ditt ord på vad du läser. Mitt ord är förakt.
”Hämnd är inte viktingt”, skriver du. Då kan vi alltså avskaffa det utpräglade strafftänkandet som hela vår mänsklighet besitter, eftersom straff bygger på den principen. Eller har du någon annan teori?
Att du som uttalat anonym påstår dig stå för det du skrivit, låter inte heller särskilt trovärdigt. Visst kan det vara sant, men anonym kritik förlorar tyvärr sin genomslagskraft. Automatiskt. Generellt är det så. Jag vet dessutom inte riktigt hur jag ska tolka att det är de som ”överser” med det hela, och tycker att det är de som står för sunda förnuftet och ”på rätt sida om lagen”, som känner behov av vara anonyma? Borde det inte vara tvärtom? Kanske inser de att det faktiskt inte är majoriteten som stiftat de lagar vi har.
Nu har jag ingen önskan om korrekta kontaktuppgifter, även om en sådan detalj skulle uppfattas som både klädsam och seriös. Men jag måste konstatera att de som hittills varit anonyma här, de har ivf inte skyllt sin anonymitet på en neurotisk föreställning om för att bli ”uthängda” annars. Särskilt inte för sina åsikter och tankars skull.
Alltså: vad är du ute efter? Hur skulle en tankeuthängning se ut?
”Få här fer J. Andersson 690807-xxxx i Fundfvall ut och få här tycker J.Andersson om djurplågare, blogginnehavare – och Ted. Mobba den hemfke feltänkaren riktigt ordenkligt!”
Skämt å sido.
Eftersom du betonar vad jag ska låta bli att göra med dina tankar och åsikter, så ger du faktiskt intryck av att törsta efter motsatsen. Avsiktigt eller ej. Upplysningsvis brukar det bara vara barn som inte genast genomskådar den här typen av omvänd psykologi. Varför annars inplantera en idé, som innan dess kanske inte funnits?
Att du inte delar min åsikt tror jag har ungefär samma allmänna intresse (vad uthängning anbelangar) som mina egna utbloggade åsikter, överlag. De är inte särskilt intressanta, eller tillräckligt avvikande i någon mening, för att väcka allmänt intresse. Det är väl mer av ett under varje gång en ny läsare hittar hit, kan jag tro.
Varje människa har ett eget omdöme och får själv ta ansvar för sina handlingar- och följderna av dem. Jag vet faktiskt att djurmördaren har familj och anhöriga, men begriper inte vad det har med saken att göra. Jag har, nota bene, också familj. Gör det någon skillnad för hur du uttrycker dig?
Människor fungerar NORMALT på det här viset, när väldigt starka intressen, som är/uppfattas som livsviktiga, hamnar i motsättning.
Vi har alla familjer att ta hänsyn till när vi gör våra val i livet. Vissa val vi gör får långtgående och ofta missriktade konsekvenser som vi inte i förväg förstått vidden av. Fel personer drabbas av vad vi gör, tex. eller får automatiskt en släng av sleven. Nu gör Joel den erfarenhetsresan och hur han kommer förvalta den läxan, det vet antagligen ingen av oss.
Skulle hänsyn tas till bottslingars störningar (ett generellt begrepp för avvikande beteende) och deras familjers känslor, så skulle absolut ingen behöva ta konsekvenserna, straffet, för sitt eget handlande. Att djurmördaren har familj är väl knappast en bevekelsegrund, lika lite som en psykisk störning. Förändrar det den skada han redan har gjort och bär ansvar för?
Till åldern kan snart de flesta vara mina söner, hörredu. :-)
Hade jag haft en seriemordsbesatt, patologisk djurmördare till son, så hade han nog inte levt. Jag skulle i ren förtvivlan ha tagit livet av honom och sedan hängt mig själv. Jag skulle med största sannolikhet inte kunna leva med det. Då särskilt med tanke på att han (som du själv säger) redan har gått i terapi och medicinerats sedan 10-årsåldern, utan att det uppenbarligen hjälp ett dugg. Tvärtom.
Allt gott.
Anonym, Maja: YGL 1992:
Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992. Lagen innebär bland annat att:
Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar.
Ingen myndighet kan kräva att något som skall framföras i radio, tv eller annan sorts upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Undantaget är biofilmer.
Den som är upphovsman till ett radioprogram, tv-program eller liknande har rätt att vara anonym.
Jag har, liksom ni, rätt att tycka och skriva vad JAG vill, det GÖR jag också, men icke anonymt. Ni har, liksom jag rätt att fritt skriva, tycka, tala och tänka som ni vill, det är er rättighet. Varsågoda, ordet ÄR fritt, så länge det nu vara på nätet.
Anonym:
För övrigt vill jag inte söla ner Isa´s blogg med argisnta skriverier, så jag har bemött en del i min egen blogg.
Jag är inte rädd för för kritik, jag har stått inför val du aldrig kommer att förstå eller acceptera med din livinställning.
Det man säga om den saken är i alla fall att den delen av världen blev en bättre plats efter dom händelserna. Jag ångrar ingenting, det var nödvändigt.
Samma Anonym som igår. Som önskar vara just anonym, och ber om respekt för det.
Isabella, det var ett långt svar du skrev, till någon som kanske inte ens skulle kolla in ditt svar. Till viss del tycker jag du missade en del av det jag skrev, och att du lade ord i min mun, men jag uppfattade tonen som övervägande resonlig och tror även vi delvis förstod/förstår varann.
Hur som helst så kan jag förtydliga några av mina åsikter. I bästa fall kanske vi för tänkandet och tyckandet framåt på ett konstruktivt sätt.
1. Jag menade inte att han rent juridiskt bör komma lindrigare undan för att han har familj och anhöriga. Sånt ser jag nog snarare som ointressant för själva den juridiska påföljden. Här verkar vi alltså vara överens..?
2. Jag tycker det är fel att hänga ut honom såsom du (och en del andra) gör. Dels för att det lär försvåra för killen att återanpassa sig, han blir liksom stämplad för lång tid framåt. Dels för att det säkert inte är så kul för hans familj/anhöriga att se honom hängas ut. OK, det är ett par minus som du kanhända (eller också inte) håller med om. Att du väljer att hänga ut honom, beror tydligen på att du vill varna andra för honom. Kanske även att ha en slags avskräckande effekt, kanske både gentemot honom och gentemot eventuella likasinnade (med honom). Vi gör kanske en olika bedömning/värdering här..?
3. Vill vi att han ska erbjudas möjligheter till vård, medicinering och återanpassning? Jag vill det. Bäst vore kanske om han lyckades uppbringa styrka(??) nog att överge sina destruktiva tankar och handlingssätt, till mer konstruktiva. Visst, här har vi ju även det faktum att vissa människor helt enkelt inte tycks gå att rehabilitera, och vissa auktoriteter påstår att exv psykopater via vårdprogram snarare ökar sin skicklighet i att dupera sin omgivning. Kanske är jag idealistisk, men jag tänker ändå att ju färre hinder som förekommer i grabbens försök att komma in på en bättre bana, desto bättre. Således delar jag inte uppfattningen hos många (känn dig inte träffad) som öser ur sig sånt som ”Hoppas han aldrig får nåt jobb”, ”Hoppas han förblir utstött livet ut”, och liknande. Här är vi kanske delvis överens..?
4. Samtidigt tenderar jag göra skillnad från fall till fall. En sån som Juha Valjakkala (Åmsele-mördaren) kan jag själv tycka borde förbli inspärrad på livstid, och i hans fall skulle jag inte ha nåt emot om nån satte en kula i honom. (Jag är rätt insatt i hans fall, har sett dokumentärer om honom, läser väldigt mycket om kriminalitet på Internet osv.) Jag störs även av alla de tillsynes oändliga fall där brottslingar begår illdåd efter illdåd, får typ samhällstjänst/villkorigt/etc, och fortsätter göra illdåd efter illdåd. Jag kollar mycket på program där man får följa polisen i deras arbete, och störs över hur exv vissa vansinnes-bilister tillåts fortsätta år efter år efter år. Här störs vi not åtminstone delvis båda två, men skiljer oss kanske åt i vissa avseenden..?
5. Det är samhällets ansvar (tycker jag) att se till så att ovan nämnda personer/illgärningar inte drabbar samhället. Jag störs stundtals väldigt av hur en troligtvis liten del av samhällets invånare, tillåts orsaka så enormt mycket elände för så många andra. Jag är för ”hårdare tag”, i form av längre frihetsberövanden av yrkeskriminella, återfallsförbrytare m m. (Mestadels/Delvis/Litegrann överens..??)
6. Jag tror inte på bestraffning i form av ”öga för öga”, eller ”låsa in och kasta bort nyckeln”, eller ”binda fast vid en påle och sänka ner i en brunn med pirayor” osv. (Absolut inte heller på att straffa anhöriga till gärningsmännen/-kvinnorna.) Om vi t ex tar psykopaterna, så har kliniska tester påvisat att de liksom är ”immuna” mot bestraffning. Likaså inför obehagliga stundande påföljder. När man i ett känt test satt på dem elektronder, och sagt att de om några sekunder skulle få sig en slags elchock, så var de närmast likgiltiga inför det (till skillnad från vanliga människor som tenderade kallsvettas osv). När de väl fick stöten så reagerade psykopaterna ej heller lika kraftfullt som de ”vanliga” människorna. De bryr sig liksom inte, är allmänt likgiltiga, hyser stor tilltro till sin egna förmåga, osv.
Kanske tänker jag fel nu, men om jag själv skulle åka fast för nåt, så skulle jag nog ha enorm ångest, samvetskval, och må pyton. Då tycker jag det, i kombination med själva frihetsberövandet, är tillräckligt. Eller också är man som en av dem som liksom inte funkar så, typ psykopat, och då hjälper ju inte heller bestraffningen. Förstår du hur jag menar (därmed inte sagt att det är rätt). Antingen så har man fullt upp med sitt eget samvete osv, eller så är man väl liksom ”frånkopplad” från sånt där.
Kanske är vi delvis/mestadels överens här och kring bestraffningsbiten..?
(Bläää vad långt det blir…)
Ska försöka nämna hur jag ser på ”det egna ansvaret” osv…
Det här är kanske kontroversiellt (kanske särskilt för kristna/religiösa personer), men allteftersom våra hjärnor kartläggs, desto mer tycks man komma fram till att vi ju inte ens har en fri vilja. Därför är jag inte riktigt med på sånt som ”eget ansvar”, ”fri vilja”, ”väljer själv”, osv. Ser man krasst på det hela, så är det väl ”bara” en massa gråa celler osv som skickar kemiska signaler till varann. Och vårt samhälle består väl egentligen också av interagerandet av många olika människors hjärnor. Utifrån detta växer dominerande ”preferenser” osv fram, vilka ser delvis olika ut i olika kulturer.
(Jag tillämpar inte det här tänket alltid, men ibland. När jag själv blir berörd faller dock det här tänket oftast all världens väg.)
Jag tror således att grabben inte råder över sitt beteende. Jag kan ha fel, eller rätt, men jag tenderar se på det så. Han är ju för det första ”störd”, vilket i sig nog får anses vara något han inte råder över. Sedan verkar han ju sakna förmågan, eller rentav ”viljan”, att avstå från att följa sina destruktiva impulser.
Hade det rört sig om ett djur, exv en hund som bitit ett barn, så hade vi nog bara lugnt konstaterat att ”Äh, den hade väl nåt fel”, eller ”Äh, den var väl vanskött eller nåt”. (Eller visst, ”Dessa J***a kamphundar!! De skulle utrotas!!”. Men även då känner jag som att vi snarare går på oss människor än på själva hundindividen i sig, och att exv tortera hunden till döds som straff är det nog väldigt få som vill.) Men i fallet med oss människor tenderar vi tänka väldigt annorlunda, och till skillnad från djuren (som ”bara följer sina impulser”) så har vi minsann en ”fri vilja” osv (och kanske rentav ska ”straffas”, ”få lida” osv). Men, jag tror vi är fel ute där.
(Av nån anledning verkar vi människor ju även ha svårt för att haja att djur har känslor osv. Det kommer artiklar i tidningarna om att ”Hundar är klokare än vi tror!” osv.)
I hundens fall konstaterar vi alltså relatvt lugnt att den ”hade nåt fel”, eller ”vanskötts”. I människans fall blir det däremot ofta väldigt känslomässigt och prat (från många) om vedergällning osv. Hatet flödar osv.
I hundens fall beslutas kanske om avlivning, och den får då en spruta, och får tämligen odramatiskt (relativt sett! för naturligtvis kan man beröras!) somna in. Att däremot göra samma sak med en människa som exv våldtagit/mördat/etc ter sig däremot desto mer dramatiskt, åtminstone i vårt samhälle.
Jag tror det vore intressant ifall vi människor reflekterade och funderade mer kring det ovanstående.
Det är litegrann så jag kommit att fundera. Jag är nog inte hundraprocentigt konsekvent, eftersom även jag i vissa fall verkligen berörs medan jag i andra fall resonerar lite mer som närmast här ovan.
Jag tror jag i fallet med den här grabben kanske automatiskt känner nån slags ”empati”. Jag tänker att han kanske mår riktigt pyton nu, har enorm ångest, har fått sitt liv förstört osv. Jag kanske lever mig in i om jag själv vore i hans situation, och vad förskräckligt det skulle vara. Kanske träffar jag rättt, eller så kanske han tvärtemot är likgiltig och ”immun”. Men jag har av nån anledning svårt att känna starka negativa känslor kring honom som person.
Å andra sidan tycker jag det är förjäkligt att den där Juha Valjakkala har en hop beundrarinnor (han har väl varit gift 5-6 gånger eller nåt sånt efter att han blev dömd för morden). Det finns massor av fall där jag berörs väldigt.
Försök till fragmenterad pyttesammanfattning…
Jag har inget emot alls ifall grabben får det bra, tillåts ha bra dagar med kanske tillgång till Internet osv. Inte heller om han mår bra. Det viktiga för mig att han hålls undan samhället, och inte kan fortsätta med eller rentav trappa upp sina illdåd, fram tills att proffsen bedömer att han är rehabiliterad (vilket kanhända aldrig sker). Jag vill INTE att han kommer ut för tidigt, och det vore en stor katastrof ifall hans illdåd tilläts eskalera.
Avslutningsvis (ej nödvändigtvis till just dig)… Kan tänka mig att glåpord kommer haglande från vissa här… så… nej jag plägar inte själv djur, nej jag har ingen känd/diagnosticerad störning, nej jag propagerar inte för att avskaffa fängelser, nej jag är inte grabben ifråga… Du (Isabella) som har bloggen verkar inte hänfalla till sånt, men jag (och många andra) vet av erfarenhet att en del kommer med den sortens påhopp ifall man inte tycker och tänker som dem…
Även jag berörs negativt av djurplågeri, vanvård av djur och sånt, och tycker ofta att straffen är alldeles för milda. (Och att det är bedrövligt i alla de fall då djurplågaren/vanvårdaren rentav får tillbaks djuren igen.)
Anonym:
Först vill jag tacka för att du lagt ner tid på att redgöra för hur du resonerar och känner. Det hjälper faktiskt, när man har en uppriktig önskan om att närma sig/uppnå ömsesidig förståelse -även om full enighet säkert inte kan uppnås i alla detaljer och frågor.
Just nu svarar jag för att be om ditt tålamod; jag har en del jobb jag måste prioritera för dagen, men jag återkommer! Jag lovar det.
Nu är jag tillbaka.
Jag misstänker att jag får ta mina svar kortfattat (eller ett och ett) – du blev min ”övermann” vad långa svar anbelangar (*skrattar*), men det känns viktigt för mig att bemöta dina punkter någorlunda heltäckande. Promblemet är att det tar lite tid att skriva ner, tid som jag inte kan avsätta på en gång. På det här viset slipper du även vänta på att få ”hela luntan” i ett och samma svep. (Vill du inte läsa det, så protester redan nu – så slipper jag lägga ner tiden i onödan.)
Jag tror jag börjar med din ”kontroversiella” del, men jag vill poängtera att jag inte helt helt säker på att jag exakt förstår vad du menar.
Jag tror nog inte att några ”teologiska resonemang” gör debatten någon nytta. Sådana riskerar hamna utanför ämnet och bygger mest på trosuppfattningar och moraliska/etiska värderingar därifrån, vilke nog inte kan bli annat är spekulativa. Resonemangen hamnar gärna på nivåer av det berömda ”OM” – ”vad hade hänt OM han inte/…/och OM han istället hade”.
Ja, du förstår säkert vad jag menar med att sådana aspekter känns irrelevanta att ta hänsyn till. Med det menar jag inte att jag är främmande för att människor kan drivas av sas ödesbestämda styrningar, där sådant som självständiga val har en underordnad betydelse. Vi vet ingenting om detta. Jag menar bara att sådana aspekter saknar det (vetenskapliga?) bevisvärde, som behövs för att avgöra ansvarsfrågor.
Jag tror (isf.) inte att ansvaret över sina egna gärningar ”upphör”, eller omfördelas på andra eller ”högre makter”, om de skulle vara förutbestämda. Inte heller tror jag att ansvarsdelen upphör iom annan kulturell elle religiös bakgrund och värdegrund.
Oerhört förenklat: i exempelvis reinkarnationsteorien VÄLJER man sina nya inkarnationer utifrån de läxor och erfarenheter man har kvar att genomgå, varför den personliga ansvars- och skuldfrågan frörblir högaktuell. (Det här blir ju lite flumfilosofiskt urspårat…eller? :-)
De sk ”förutsbestämda” handlingarna är under dessa premisser fortfarande ett val man gjort själv, tidigare, även om man naturligtvis inte är dagsmedveten om det. Vore man det skulle man inte kunna tillgodogöra sig avsedda läxor och erfarenheter på tilltänkt sätt. (Vad det nu månde vara)
På det här viset skulle man kunna säga att de drabbade djuren, och ägarna, har valt att gå sina hemska öde tillmötes – som en självvald erfarenhet. ”Varför beklaga dem”, liksom.
Det här är förstås bara en hastig reflektion över dessa dina inslag, som jag uppfattar som en förklaringsmodell (?) i försvar av grabben. (Varför är det viktigt, undrar jag också.)
Eller: vad är utgångspunkten som vi diskuterar, i det här fallet, liksom? Ingen kan rimligtvis veta vad som styr ett beteende och vad man ska uppfatta som något att själv råda över.
Därför anser jag inte (generellt talat) att man i några avseenden ska ta hänsyn till kulturella skillnader, religioner och trosuppfattningar, när det handlar om ”förmildrande omständigheter” i ett land där gärningarna begåtts. Man måste ta sedan dit den kommer, oavsett vad man själv anser om den saken. Jag ser det som en skyldighet att göra det och tycker inte att det ska innebära ansvarsbefrielse. Vissa indroktioneringar, sekter (också trosuppfattningar), religioner och andra (avartliga?) religiösa rörelser tar sig ju direkt idiopatiska OCH helvrickade uttryck. Vssa kulturer begriper vi oss inte på, vi delar inte värderingarna, och vi har – i min mening – ingen skyldighet att ta hänsyn till främmande sådana. Hur skulle det se ut? Andras kulturella/religiösa värderingar skulle i så fall ge både försvar, förklaring och ansvarsbefrielse för teorrorhandlingar och folkmord. Trots att vi, i vårt land och med vår kultur, ser det hela som utslag av grava psykiska störningar, eller ondskefullhet.
Normer, rättesnören, regler (lagar) och värderingsgrunder, för varje samhälle/kultur vi lever i, måste alltså finnas för att människor som lever – i just det klimatet – ska kunna fungera tillsammans. Utifrånkommande eller av andra anledningar oliktänkande måste anpassa sig. Det fungerar inte annars. Avvikelser från normerna, där man nu lever och verkar, (brott) ska inte innebära absolution på grundval av att man uppfostrats och lever efter andra präglingar, deologier,trosuppfattningar, eller vad orsaken nu brottsorsaken skylls på. Det är inte tillräckligt.
Jag kan inte förklara hur jag ”vet” någonting om grabben (utöver handlingarna i sig) av det jag bara känner på mig som ren intuition. Jag har inte sett grabben mer än på bild, jag har inte ens hört hans röst, och minst av allt suttit ner och samtalat med honom. Jag saknar alltså det som (normalt) gör en analytisk personuppfattning möjlig.
Det saknar väl även du, om du nu är sanningsenlig med att du inte har några personliga kopplingar till grabben? Om så verkligen är fallet har vi alltså samma utgångsläge för våra bedömningar, men har ändå fått vitt skilda uppfattningar/ ”avläsningar” av honom – vilket naturligtvis är intressant bara i sig, tycker jag. Det har du större förutsättningar att analysera vidare, än jag, eftersom jag inte så mycket som vet ditt namn, emedan du har åtminstone en blogg i olika ämnesinriktningar som speglar min personlighet, och foton, som informationsgrund. Villkoren är således en smula ojämna, på den punkten, så vad våra olika uppfattningar beror på är omöjlig för mig att ens gissa.
Du känner alltså empati i hans fall, jag gör det inte. Här är väl den mest utredda (?)oenigheten, vad jag förstår, och den kan jag inte orda så mycket om – av nämna skäl. Dock: min inställning är i sig självt extremt för att vara jag, eftersom jag är en oerhört medkännande, lyhörd person som vanligtvis går i försvar av de svagaste och de mest utsatta/ansatta, och kämpar för andra i orättvisa situationer.
I grabbens fall upplever jag motsatta känslor, som nästan handlar om illvilje. Med tanke på min personliga och generella förlåtande/förstående natur, så är det oerhört. Med ”illvilje” menar jag bara att jag inte ens kan tvinga mig till att ens önska honom ett fortsatt gott liv. Det må uppfattas missunnsamt, oempatiskt, hämndlystet, eller direkt oresonligt, men…vad i hel friden ska jag säga, utan att ge sken av något jag inte är? Därfrån jag ser på saken, så finner jag helt enkelt inga ”förlåtsamma” drag hos den där grabben. Inga som framkommit, och frågan är nog om jag skulle uppfatta någonting öht vara det.
Jag tror nämligen att han råder över sitt beteende, men detta går jag nog närmare in på i fortsättningen.
Nu måste jag avsätta tid för lite arbete. Jag återkommer alltså med mer, och hoppas det inte enbart känns avskräckande! :-)
Hej! Jodå, jag har läst det du skrivit hittills i den här tråden.
Däremot har jag inte läst något annat av det du skrivit (åtminstone inte ännu ;)).Jobbar på dagarna, osv.
Men (del)svara redan nu kom jag att göra, och dessutom rätt mycket. Huvudavsnitten är HJÄRNFORSKNINGEN och några SAMHÄLLSBETEENDEN (det ”lönar sig” att släppa fram psykopatiska drag) jag stör mig på.
Bra att tonen mellan oss blivit varmare och mer respektfull och så,
Tror jag mestadels håller med dig det med religion, kulturer osv. Religion tycker jag ställt/ställer till med mycket, i form av krig, häxbränningar, fanatism och allt vad det är. Ta seden dit man kommer håller jag generellt med om.
Kulturella skillnader är intressanta. Tar vi djur så finns ju kulturer där det är standard att behandla djuren ungefär lika illa som Lerum-grabben. Vi ”civiliserade västerlänningar” ägnar oss åt långa och plågsamma djurtransporter, tjurfäktning (som åtminstone jag inte tycker verkar så juste), osv.
Vi dödar elefanter (som är ett djur jag är mycket förtjust i, då de verkar helt underbara med sin klokhet, sammanhållning, empatiförmåga, hjälpsamhet, fromhet och allt vad det är) för deras betars skull. Vi dödar ju faktiskt rätt många djur.
(Sen är det ju, som du skriver, inte accepterat i vår kultur att exv tortera och döda katter för nöjes skull. Samt att det ofta utgör varningssignaler för ännu grövre saker.)
Ser vi till djurvärlden så är väl kattdjur förresten inte några ”änglar”. De sägs ju kunna leka med sina byten för nöjes skull, är tämligen självständiga/egoistiska (i motsats till exv hunddjur, där samhället/flocken liksom är allt), osv. Ja, de dödar väl rentav ibland för nöjes skull, och finner stolthet i att via upp bytet för oss människor (har jag för mig, vi hade katter när jag växte upp).
Killens beteende mot katten kanske inte var jättemycket värre än kattens egna ”lekar” med råttor.
–
Får intryck av att jag kanske bör förtydliga den där HJÄRNFORSKNING-mässiga biten…
Det bedrivs ju alltså VÄLDIGT mycket forskning om våra hjärnor, och det finns även ett otal böcker i ämnet. Jag kan rekommendera böcker som ”Lyckoformeln” av Stefan Klein (vetenskapligt om våra hjärnor och hur vägen till lycka rent vetenskapligt ser ut), ”Psykopatens värld (utan samvete)” av Robert Hare. Wikipedian är också väldigt användar, med en bra artikel om ”Psykopati” (särskilt den engelska varianten, som i källhänvisningarna även länkar vidare).
Nuförtiden kan man exv se hur våra hjärnor ser ut, och rentav ”filma” vad som händer i hjärnan när vi exv tänker på något trevligt, eller blir visade en sexuellt upphetsande bild, osv.
Psykopaters hjärnor ser generellt annorlunda ut än icke-psykopaters. Detta kan alltså ses via positronkameror och liknande. I vissa fall lutar man åt att man helt enkelt föds med en hjärna tämligen predestinerad till att i vuxen ålder utveckla psykopati. I andra fall har psykopati, eller liknande, uppståt genom exv en olycka där frontalloben skadats. Sen spelar förstås sånt som uppväxtmiljön också in. De flesta seriemördare och liknande otäckingar har haft hemska barndomar, med incest/pedofili, gruppvåldtäkter, alkoholism, försummelse m m. Så det finns alltifrån dem som haft en bra barndom, men ändå blivit till ett ”svart får” pga deras hjärnors avvikelser, och dem som föds relativt normala men som ”formas” till psykopater. (Tror man nu, vem vet vad vi tror om x decennier.)
Ta en förståndshandikappad person, t ex en person som fötts som mongoloid. Inte vill vi väl gå dem, och hata dem för att de inte fattar, och för att de är så dumma osv. Det tjänar liksom inget till. De är som de är (med goda och mindre goda egenskaper, saker de är bra på och mindre bra på).
Samma sak med någon som är ”helt normal”, men som blir med om en otäck bilolycka som slår ut centrala delar av hjärnan.
Ta en autistisk person, kanske rentav smart och verbal som attan. Men som kanske är oförmögen att inbegripa andras väl och ve i sin begreppsvärd (jag är ingen expert). Deras hjärnor fungerar annorlunda än våra, och vi kan inte förmå dem att så lätt ändra på sig.
Kanske kan man se på psykopater som ”känslomässigt handikappade”, ”moraliskt handikappade”, osv. De är liksom ”avtrubbade” vad gäller dessa bitar. I allmänhet så trivs de väl dessutom rätt bra med sig själva, och ser sig rentav som bättre än oss andra osv.
Mer än en auktoritet på området har lutat åt att begrepp som ”samvete”, ”moral”, ”empati” m m kan te sig som rena grekiskan för dem.
Om vi vill att förövarna ska straffas hårt och må dåligt… Vilka kommer påverkas mest? Jag vet inte, men jag antar att personerna med störst kapacitet till samvete, ånger, empati m m är dem som tar mest illa vid sig. I bästa fall kanske hatet/etc kan ”omvända” dem. Men de mest opåverkbara berörs nog inte ens, utan kanske rentav tycker det är komiskt/njutningfullt/etc med alla ”puckon som hetsar upp sig” pga dem.
Lite paradoxalt kanske. De värsta av de värsta påverkas minst, medan det är de med mest ”mänsklighet” (eller vad vi ska kalla det) i sig som far mest illa.
OBS! Inte alls säkert Lerum-killen är psykopat. Däremot verkar han ju om inte annat lida av andra störningar.
–
Här (nedan) är nåt som JAG störs mer av, och som jag önskar kunde tas tag i mycket mer än vad som är fallet… Tyvärr(?) trivs jag själv inte så mycket med rampljus på mig, och vill vara anonym och saknar kanske visst mod. Men du/ni som vågar/kan/etc skulle jättegärna få rikta fokus på sånt här…
Om du kollar in psychopathy och Robert Hares checklista på engelska wikipedian, så kan man ju roa sig med att jämföra den med vad vi människor tenderar se upp till.
Jag kan nämligen bli less på hur vi människor (generellt alltså) tycks bortse från människors helheter och dess ”inre” egenskaper. Inte minst media släpper fram människor med rent psykopatiska drag, och vi tittare/läsare tycks hjälpa till ännu mer. I Robinson fanns för några år sedan en kille med som skrek ”Jag ska knu**a dig i röven!” i tid och otid till folk. Vem vann till slut? Jo, han. (Han åkte väl deessutom i fängelse sen, eller nåt motsvarande.) I Big Brother fanns en tjej som skrek, var kriminell (snatteri) och visade upp ett allmänt stört och egoistiskt beteende. Vem vann? Jo, hon.
Vem röstades i nån omröstning fram till svenska kvinnors favoritman? Jo, Mikael Persbrand, en kille som kört rattfull, ofta uppträtt drygt och arrogant, osv.
Hannibal Lecter, filmkaraktär men visst är han väl charmig…? James Bond, som inom psykopati-litteraturer lyfts fram som ett exempel på en ganska typisk psykopat, är väl också charmig..?
Den där plastikkirurgen Carl Troilius, som fick en egen dokusåpa. Han åkte sen fast för att ha sövt och våldtagit en patient, som dessutom var hans sons före detta flickvän.
http://sydsvenskan.se/malmo/article286938/Kirurgens-vag-till-fangelset.html
Onekligen lär ju egenskaper som charm, självsäkerhet och liknande ha hjälpt honom att få dokusåpan (som förstås innebar massor av gratisreklam för honom)
Vet inte om du minns för några år sedan, när två tjejer blev mördade på Hallandsåsen, av en Eddie Jönsson, en synnerligen kallhamrad kille (för mig flera snäpp värre än Lerum-killen).
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article315790.ab
Men, det hindrade ju inte honom från att innan dådet framstå som (jag sökte runt en del) rätt populär bland det motsatta könet. Säkert precis vad många vill ha; en självsäker, tuff, spännande kille. Sen hur han är egentligen är kanske strunt samma, och ”om han nu begick brott, så var det ju mot andra och inte mot mig”.
Som nån auktoritet inom psykopati-forskningen uttryckte det (minns ej om det var Robert Hare eller nån svensk typ Sten Levander), kanhända aningen tillspetsat… Typ ”Var finner man de snyggaste och mest attraktiva kvinnorna? Jo, i fängelsernas besöksrum.” (Kanske kontroversiellt sagt av honom)
(Vem vet… kanske blir det här vägen till en flickvän och kärlek för Lerum-killen. Det tycks ju vara ack så effektivt…Jag kan tycka det är lite… typiskt på nåt sätt..)
Bloggvärlden… Alex Schulman tjänade väl storkovan på att vara elak mot, och närmast mobba, folk? Hans f d fru ter sig ännu värre, hänger ut privatpersoner osv, men figurerar i tv-program och var väl något av ”bloggdrottning” ett tag.
(Det är väl så du ska göra *tipsar* för att få fler läsare osv. ;) Men vill du göra så? Förhoppningsvis inte.)
Dessutom rår offren/etc inte på dem. De snarare riskerar råka ännu värre ut.
Jag kan störa mig på att det ”lönar” sig, på allehanda sätt, att bete sig delvis ”åt ett psykopatiskt håll”. Det tycker jag är ”sjukt”.
Det finns ett sånt (i mitt tycke) överdrivet överseende med direkt elaka ersonlighetsdrag, och en sån benägenhet att låta charm, självsäkerhet och humör överskugga mindre positiva drag.
Dessutom har jag lidit med personer som exv Lars Danielsson, en hårt arbetande och mycket yrkesskicklig person som antagligen skött sitt jobb smidigt och klanderfritt i år efter år. Så inträffar tsunamin, och media blir smått galna i att svartmåla honom, hetsa mot honom, beskylla honom för att ha en affär med nån sekreterare(?), osv. (Jag har även läst hans bok.) Och sen tar Carl Bildt vid, med sin mobbning av honom. Jag vet inte hur Lars Danielsson skötte sig den där annandagen (eller när det var), men även OM han gjorde fel, så tycker jag han fick betala ett alldeles på tok för högt pris för det. (Politiker är ju faktiskt också människor.)
HONOM skulle man minsann klämma åt och närmast knäcka och förödmjuka.
Det finns så mycket skit runt omkring oss, som jag personligen tycker är mycket värre och otäckare, än att en störd kille i Lerum (till slut?) flippade ur och började tortera katter.
Men, killen är kanske lättare för oss att gå på, eftersom han är ”ensam”.
- Oj, jag hinner inte i kapp! :-) Jag får lägga på en rem.
Lägger till ett inflikande här, eftersom du antagligen blev fundersam över varför ditt inlägg inte kom ut genast?
Jag har moderering aktiverad för att undvika reklam/spam, vilket innebär att alla inlägg som innehåller länkar automatiskt hamnar i korgen för ”vänta på godkännande”. Bäst att berätta det, så du inte tror att du plötsligt blivit ”portad”. Icke så.
Intressant läsning, allt detta – jag ska inom kort läsa det mera nogsamt samt lägga ut mitt ”efterkälkade” delsvar nr 2.
Nytt maratonbidrag:-)
”1. Jag menade inte att han rent juridiskt bör komma lindrigare undan för att han har familj och anhöriga. Sånt ser jag nog snarare som ointressant för själva den juridiska påföljden. Här verkar vi alltså vara överens..?”
Absolut.
”2. Jag tycker det är fel att hänga ut honom såsom du (och en del andra) gör. Dels för att det lär försvåra för killen att återanpassa sig, han blir liksom stämplad för lång tid framåt. Dels för att det säkert inte är så kul för hans familj/anhöriga att se honom hängas ut. OK, det är ett par minus som du kanhända (eller också inte) håller med om. Att du väljer att hänga ut honom, beror tydligen på att du vill varna andra för honom. Kanske även att ha en slags avskräckande effekt, kanske både gentemot honom och gentemot eventuella likasinnade (med honom). Vi gör kanske en olika bedömning/värdering här..?”
Ja. Det verkar som vi tänker något olika här. Personligen ser jag ju hellre till det som gagnar majoriteten, dvs oss andra (djur, ägare och de kvinnor som också figurerar i hans hotbild). Detta av de anledningar du helt riktigt uppfattat. Hur det försvårar för honom, vilket ju eg. bör ses som en del av de påföljder som jag tror att vi båda tycker att han förtjänar, tycker jag i sak saknar… hänsynsrelevans.
Vems och vilkas intressen väger tyngst, egentligen? Den som utgör hotbilden, eller de som oförskyllt ingår i den? För att kunna skydda sig, anser jag att de har rätt att veta hur hotbilden ser ut. Det är väl bland annat det man måste hålla i åtanke, om man nu vill förstå (eller fördöma) tex mina skäl.
Att anseendet och förtroendet förstörs för avsevärd framtid, det är vad de flesta brottslingar får erfara och redan på mycket simplar boliner. Anseende och förtroende är sådant som förstörs snabbt och som i flera fall inte kräver vare sig skäliga grunder eller bevis för att slå rot. Något så lite som ett negativt rykte, som kanske inte ens är sant, kan förstöra hela livet för en människa, och särskilt i en mindre kommun. Sverige öht är inte särskilt stort. Väldigt lite krävs för att sabotera en persons varenda förutsättning till att återetablera en social funktion i samhället. Utfryst. I de små fallen kan man tala om grymhet och orättvisa, men det finns väldigt väldigt få med civilkurage som (trots sympatier) vill riskera sin egen ställning, eget rykte, eller sociala status, för att hjälpa en sådan person. Alla ser först och främst till sig och sitt. Så kommer det nog vara.
En stämpling kan även fås helt oprovocerat pga någons avundsjuka, en simpel missuppfattning, eller bara för att ha gjort sig skyldig till en mindre förseelse som egentligen kunde hände vem som helst, när som helst. Mao: det har inte funnits uppsåt, men följerna drabbar urskilninglöst utan hänsyn till vilket. När det här drabbar fel personer och oförskyllt, då handlar det -tycker jag -om att utsätta en person för ett socialt lidande, ”mobbing”.
Det är svårt, i vissa fall omöjligt, att återupprätta ett förtroende som en gång blivit förstört, eller återvinna en tillit som en gång blivit ifrågasatt – ja, det räcker många ggr med väckta misstankar. Allt med mänsklig psykologi och beteendemönster är avgrundsdjupt, och fullpepprat av etiska dilemman, utan att det man kanske kommer fram till kommer innebära någon skillnad i praktiken för hur människor per automatik reagerar. Det är svårt att ändra på saker som avhängs natur, instinkter, präglingar (sociala, religiösa, bildningsmässiga, politiska osv) och förstås: arvsanlag. Även om det vore önskvärt.
Att det inte är kul för familjen att läsa, det kan jag mer än väl förstå – om de nu över huvud taget gör det i den lilla skala som en oannonserad (okänd) blogg utgör. Om över huvud taget. Jag tror de är medvetna om folks starka, negativa reaktioner och avstår plåga sig själva med att läsa med vilket fantasifullt bildspråk folk beskriver hur de vill hämnas. Detta tror jag främst speglar det svikande förtroendet för vårt rättsamhället- onda handlingar ger alldeles för lindriga straff. Folk vill se rättskipning som motsvarar handlingens allvar, och det är väl därför det är många som känner ett civilt behov av att ta lagen i egna händer, men där fönuftet i allmänhet segrar över känslan, och där handling stannar vid ord.
Antagligen bottnar en sida av hämdkänslan i en föreställning om att folk begriper vad de gjort mot andra, först när de får gå igenom samma sak som de utsatt andra för. Först då bli ånger möjlig, insikten och botfärdigheten. Eftersom vi generellt sett är ganska naiva :-), så inbillar vi oss att individen aldrig göra om sina ogärningar, om han/hon får veta hur de känns och vilka konsekvenser de får – genom egen erfarenhet . En logisk metod, alltså, eftersom folk utgår från att de har med en resonabel, normal människa att göra, som tänker, känner och fungerar som de själv gör, och därför tillgodogör sig läxor från misstag mm. Nu är det en utopi.
För, på en gravt störd människa skulle detta inte ha någon effekt i alla fall, eftersom de inte reagerar som normala människor gör. De avskräcks inte, och de bryr sig inte. Det har vi (som antas vara friska) svårt att ta in. Ja, jag antar att jag talar om psykopater/sociopater. Dessa är en hel vetenskap inom vetenskapen, och endast förutsägbara vad gäller sin oförutsägbarhet, vilket är en ”personlighetsstöring” även jag har en del kännedom om – i både teoretisk och praktisk mening, och sedan lång tid tillbaka haft mer intresse för-, än planer på, att i någon mening skriva en bok om. Men det är eg. inom en rätt oväsentlig parantes.
Brottslingens familj, nu. Återkommer som delargument, märker jag.:)
Nu tycker jag väl att vi är tillbaka vid ”att man borde skriva med hänsyn till familjen”? Jag kan alltså inte se i vad jag har ”lagt ord i din mun”, eftersom du här ger uttryck för det jag i mitt första svar fick en uppfattning om att du menade, redan då. Jag drog helt enkelt den något förhastade slutsatsen (aj då) om att du nämnde att grabben ”även var människa och hade familj”, bara för att: om jag inte brydde mig om grabben, så borde jag åtminstone tänka på hur hans familj mådde av skriverierna? (Ok, jag drog en överväxel på något du inte hade utsagt, men jag var väl inte så fel ute där ändå? Med tanke på vad du skriver nu, menar jag? :-)
Rätta mig om jag har fel. (Du kanske i själva verket hade något helt annat i åtanke.)
Att det skrivs och ventlieras smaklösa tycken, som blandas med fakta, om en händelse eller en person som gjort något fruktansvärt och oacceptabelt, och dessutom skryter om det, måste nästan vara en väntad följdeffekt. Folk slår tillbaka mot sådant. ”Uthängningen” fick fördubblad effekt, dels mot den utstuderade grymheten han visade och dels mot den samtida hårt kritiserade djurskyddslagen, som redan innan dess hade kommit allt mer i fokus.
När då sådana här djupt infekterade angelägnheter sammanfaller inom samma tidsram, så belyser de varandra och får enorma proportioner.
Joel har inte bara hängts ut (här och där) för att människor föraktar och räds honom FÖR vad han har gjort, utan också för att han blev ett väldigt tacksamt exempel (objektifierat argument) på varför våra djurskyddslagar MÅSTE skärpas både omgående och kraftigt.
Joel gav vår dåliga djurskyddslag ett ansikte. Så kan man nog säga. Mina avsikter (jag kan bara tala för mig själv) hade sas två mål; dels det du beskrivit och som jag redan berättat om (i avskräckande och varnande syfte), men dels också det jag just nämnt.
Det går i min uppfattning inte ”projicera ansvaret” för en ondskefull gärnings alla följder på omgivningen, det är så jag menar, och med det menar jag inte heller att du tänker helt och hållet annorlunda. Har man begått en ond handling så skapas en kedjereaktion av konsekvenser…som genererar i andra repressalier.. som i sin tur får andra följder. Det är inget sas exeptionellt fenomen, som drabbar bara honom, eller ens i onödan. Hmm.
Omgivningens reaktioner har man i sådana här fall naturligtvis ådragit sig. Inte bara drabbats av, av okänsliga skribenter.
Att uppfatta ”uthängningen” som ett sätt att lägga sten på börda, bidra till att försvåra för individen att återanpassa sig, kan naturligtvis mycket väl vara en korrekt iakttagelse. Avsikten var väl inte att underlätta i någon menining, men uthängningen hade heller inget ”hämndsyfte” – om du tror så? jag ville bara att en möjliggjord identifiering skulle ha ett förebyggande syfte. Samt ett helt och hållet själviskt mål: få utlopp för eget raseri, ångest och aversion. Vad man här får göra är, tror jag, är att begrunda vems och vilka intressen som egentligen väger mest. (Då avser jag inte mina egna avreaktioner, de väger ingenting i sak, de heller.) utan: Vilka liv har han själv förstört, som är oåterkallerliga, och vilka sympatier för ett friktionsfritt, fortsatt liv har han öht rätt att förvänta sig i gengäld? Så går tankarna.
Liksom:
Ska sympatiskare behandlingen av brottslingen vidtas med hänsyn till familjes känslor? Ja, det hade säkert anfäktat även mig – om jag nu hade haft minsta form av personligt intresse i brottslingen och/eller hans familj, vill säga.
I vilka andra sammanhang, någonsin, tar man hänsyn till anhöriga till den saken gäller – när det handlar om oberoende, opartiska ställningstaganden och opåverkade val och beslut? Lite ”off topic”: Många åker även snålskjuts i sammanhnag där de inte borde, bara för att någon med inflytande eller annat partiskt intresse tar hänsyn till just vän- eller familjerelation. Detta har en förmåga att fungera åt två olika håll, både vad det gäller positivt och negativt, rätt eller fel.
Svågerpolitik och vänskapskorruption (med hänsyn, förtur, undantag och förmåner etc) fungerar bara om man har någon form av relation till det som saken/personen handlar om.
”De (anhöriga) har inte med saken att göra.” (Säger en del.) Just det. Om man ska bortse från den känslomässiga aspekten, vilket man antagligen måste. Familjen har inte med gärningen att göra, och det är ju heller inte dem tex jag vänder mig till eller vill anklaga för något, och att läsa det just jag har att säga om brottslingen (som de är släkt med) är ett val de får göra. Eller så behöver de inte konfronters av allt som skrivs.
jag tänker på att grabben har själv, aktivt och handgripligt, skapat både sin och sina anhörigas livssituation med sina egna handlingar, ingen annan. Att mena något annat anser jag är lika fruktlöst som att skjuta brevbäraren för att han delar ut dåliga nyheter. Så ser jag på det.
Vidare: skulle samma hänsyn till oskyldigas (anhörigas) känslor och reaktioner tas av åklagare och domstol, skulle det skapa moraliska svårigheter för rättskipningen. I det var vi ju ense?
Våra gärningar påverkar helt naturligt människorna nära omkring oss. På gott och ont. Är det goda och hyllande skriverier, så färgar de av sig på de anhöriga och/eller med samma namn. Av stolthet över släktskapet med denna beundrade människa kan de sola sig i familjemedlemmens framgångar genom uthängande skriverier och bilder – är det ”rättvist” att de drar känslomössig (och i vissa fall på andra sätt) fördel av den anhöriges berömmelse? Det finns oerhört många moraliska dilemman och återverkningar på våra liv, med olika sidor av samma mynt, och det är inte rimligt att överväga dem alla. Till vardags. Eller alltid ta ställning till om det är vad som eg. är moraliskt rätt eller fel, på sikt, och med hänsyn vad och till hur mycket.
Detta fungerar naturligtvis även åt motsatt håll, när beryktelsen istället handlar om något djupt negativt, som i detta fall. ”orättvist och oförskyllt”. Ingen oberoende part eller källa skulle få mycket vare sig sagt, tyckt eller skrivet, om hänsyn måste tas till människor runt omkring den som angelägenheten handlar om.
Allt man gör i livet påverkar på ett eller annat sätt dem man står närmast, åtminstone känslomässigt, och utan att det är avsiktligt – varken av den som begår gärningen, och minst av allt av dem som uppmärksammar den. Det jag tycker och tänker öppet i detta fall är självklart inte riktade dolkhugg mot familjen. ”Kollaterala skador” är något som bara händer i alla möjliga sammanhang, även vardagliga, där man inte kan uppnå någonting övervägande positivt utan att alltid, alltid något kommer i kläm på köpet. Förstår du? Jag kanske blir för omständlig och ägnar mig åt tautologi. Rör till det mer, bara. :-)
Medskyldig är inte per automatik den eller de som råkar stå i relations-och anhörigställning. (Vilket våra nya integritetsslopande lagar däremot inte håller med om.)
Men vilka avsikter för sin familjs räkning hade grabben för egen del? Det undrar jag fortfarande ibland, om än inte aktivt.
Det måste vara det som han själv skrivit öppet och i detalj om den, i alla fall om styvfadern, som måste kännasmest smärtsamt och ha betydelse för familjen att ta del av. Grabben kan ha skrivit mer negativt om anhöriga, än jag känner till – jag vet inte det, för jag har inte orkar läsa allt. (Till skillnad mot vad somliga tror.)
Det angår mig inte ett dugg, och egentligen är jag inte ens särskilt intresserad av svaret, men det jag då reflekterar över är först: är det sant, det han skriver om sin styvfar? På vilket vis kan då han ha aktivt bidragande del i hur grabben ”blivit”?
Vem är skyldig och vem är oskyldig, och finns det över huvud taget några oskyldiga? Om grabben talar sant, ja då kanske även vissa anhöriga förtjäna vad de upplever? Talar han inte sant om dem, ja…med vilken medveten skadevilje har han då skrivit som han gjort?
Nu gör jag ett nytt avsteg för en stund. Andrum behövs. :-)
Nytt ”litet” inslag:
Jag vet inte om jag vill gå in i en diskussion, just nu, som handlar om hur våra otillräckliga djurskyddslagar tillser att även våra slaktdjur får fortsätta utsättas för utdraget psykiskt och fysiskt lidande. Här – också -handlar det om hur lagstiftningen är underfuntad, inte i första hand om människors liknöjdhet inför andra varelser lidande i största allmänhet.
De flesta bryr sig verkligen, men felfokuserade/prioriterande lagar ställer till med mycket av undvikbart lidande. Så länge mänskliga aktörer på köttmarknaden tjänar eller sparar pengar på att behandla tex. slaktdjur illa, kommer vanhanteringarna fortsätta. Om de tjänade mer samt kompenserades av statliga medel för merkostnaderna på raka motsatsen, skulle de sannolikt behandla djuren från avsevärt bättre till utmärkt. Upprätthållandet förutsätter givetvis många och täta kontroller, men – vi behöver ju faktiskt fler arbetstillfällen, så, vad väntar makthavarna på?
Hur makthavarna prioriterar vad vår ekonomi ska användas till är gastkramande. Det verkar helt omöjligt att bidra till något vettigt som gynnar våra djur – som på både kort och lång sikt också gynnar oss själva. Istället skänks våra skatteintäkter bort ohemula belopp varje år i utandbidrag, fast alla är medvetna om att allting (eller merdelen) tillfaller helt fel målgrupp; korrumperade utsugare i andra änden som gynnar sig själva – eller använder medlen till ännu mer destruktivitet: anskaffning/upprustning av militära resureser. (Som de som tack för hjälpen inte skulle tveka att vända emot oss, om de bara vann på det.)
Den här avstickande diskussionen kan tänjas ut- och vidare in i globala oöverskådligheter, som till syvende og sisdt kommer handla om enbart ekonomi. Ekonomin styr även hur djuren tvingas leva under alla anständighetens gränser. Pengar styr t.o.m över moralen.
Jag tror det inslaget kan hoppas över, liksom anslutande ämnen om ”hur djuren behandlar varandra”, eftersom det jag misstänker att det inte tillför debattämnet särskilt mycket. (Om än inressanta debattämnen, var för sig.) Men en sak i taget, tycker jag. Det känns i nuläget bara avledande från ämnet.
Samma sak med mycket annat du tar upp här av olika typer av djurmisshandel och tortyr: tjurfäktningar, tupp- och hundkamper, pälsindustrin och hängninngar av hundar på island, dunryckning, levande skinnflåning, flertaliga ”djursporter”, cirkusar, laboratorieförsök, tjyvjakter på olika arter för yttre attributers (inbillade) värden osv. osv.
Det är inte så mycket kultur, som det är profit och vinning som är grundorsaken. Så reflekterar jag själv över det. Många har en benägenhet att byta ”kultur” väldigt kvickt, om något helt annat ger högre ekonomiska fördelar. Hmmm. Största skadedjuret på jorden är väl människan. En självdestruktiv, självgod och självöverskattande varelse.
Mycket elände och lindanden skulle nog avhjälpas, ”om det inte lönade sig”. Tror du inte?
- Ja, jag tycker också det är betydligt trevligare oss emellan nu, det gick ganska fort att anlägga ett helt annat diplomatiskare tonläge. (Jag är faktiskt inte särskilt svår att ha med att göra. :-)
Jepp, jobben måste naturligtvis få ta sin tid, men vi får väl beta oss igenom ”debatten” och ev. anslutande ”trådar”, i mån av tid, ork – och intresse. Finns ingen anledning att jäkta.
Noterade (helt utanför ämnet, nota bene) att du sa dig inte ha läst någonting -ännu- om eller av mig, annat än i just den här tråden. Det väckte en stillsam nyfikenhet på hur du då, i ditt första inlägg här, dock konstaterade att ”Joel kunde vara min son.” ? Kvalificerad gissning, kanske, för det brukar vara ganska vanskligt att försöka avgöra en okänd människas ålder utifrån en bild. Det misstaget har åtminstone jag gjort ett par ggr, gud mig bevare, men det hör inte hit. :-))))
Hang him high!
Denne person är så oerhört störd. Kan inte behandlas utan mediciner. Samtal och någon slags terapi är fullständigt bortkastat. Joel har ”fastnat” i detta beteende. Det viktiga är att han finner något annat att fixera sig på som är i positiv form. Så länge han är fokuserad vid djur och det sätt han tänker på – så länge om än värre kommer han att fortsätta med sitt destruktiva beteende.Han har ingen empati- bara om sig själv- vilket är ett autistiskt handikapp dessvärre när man har Asperger syndrom.
Vet man att han har diagnosen AS, för det första? Det är (tycker jag) lite svårt att ta ställning till vad som kan fungera, eller inte, annars.
Asbergerdiagnosen är dessutom känd för att vara behändig att ta till ibland, särskilt om man är insatt i vad man ska spela på, och om det finns sk sjukdomsvinst i det hela. Det vill säga: man kan i stort sett fortsätta med ett avvikande beteende (”för ondskefull nöjes skull”) men hela tiden bli förlåten – så länge man kan skylla på någonting. Dupera.
Vet man hur en sjukdomsbild ser ut/ ter sig är den rätt enkel för den begåvade att härma, men brukar i regel bara härmas när det går att dra nytta av den, så länge det går att göra det, och inte på heltid. En sådan person bör mao hållas under uppsikt på heltid – länge. (Dessutom lär han ju ha varit ”skådespelare” – eller hur?) Nu påstår jag inte att det förhåller sig så, utan bara att det är värt att vara uppmärksam på risken.
Individer med Aspergers syndrom är ofta språkligt begåvade, men har i övrigt flera likheter med dem som har ”klassisk autism”. Skillnaden? En person med autism förstår verkligen inte att andra människor/andra varelser har ett inre liv med tankar och känslor. De objektifierar. En person med Aspergers syndrom (AS) förstår detta, men förstår däremot inte *hur* andra tänker och känner. (Förenklat: de skiter i det)
Tore Duvner (”Theory of mind”):
”barnet med autism lever i sin egen värld, medan barnet med Aspergers syndrom är i den här världen men på egna villkor”. Man har vad jag förstått även gjort många jämförelser med psyko/sociopati, vad gäller just AS – just av den här anledningen.
Joel är ingen dålig människa! joel är den softaste människa man kan trffa och folk som inte har katt som blivit mördad av honom eller annhöriga till joel vilket jag självär ) har inte med saken att göra! låt honom va era patetiska jävla fittor! hitta ett liv för helvete!
En sak ska du ha klart för dig, och det är att en djurmördare är allas angelägenhet, i likhet med vilken mördare som helst, för ingen vill veta av dem eller behöva känna sig/sina djur hotade av en sådana människor. De är nämligenhet ett hot mot hela samhället, alla levande varelser, och en sådan sak engagerar och angår faktiskt alla, så snacka inte skit. Ska folk vänta på att bli drabbade innan det angår dem, tycker du. Du är ju helt väck. Läs inte vad folk faktiskt tycker om det, om du uppenbarligen har problem med att hantera det. Var framförfallt förbannad på rätt person, dvs Joel, som är den som orsakat allt lidande och efterföljande reaktiner, gå till roten av problemet, istället för att sitta här och spotta i motvind i gamla kommentarsfält.