Nu måste jag skynda mig att blogga ut inlägg, tänkte jag när jag vaknade. Jag vill inte att bloggen ska prydas av ett organ som slår läsarna i ansiktet, först av allt. Det ser inte sååå seriöst ut.
Å andra sidan: vem är seriös på sin fritid eller i alla sammanhang?
Livet är inte Tunga Hörnet. Det finns inget som är mer härligt befriande än att läsa något riktigt oväntat hos en person som man länge uppfattat som ett mönster i något avseende. Slänga av sig kappan för en stund.
Nu menar jag naturligtvis inte att jag är mönstergill på något vis, men det vet ni väl redan. I bloggen är det sällan jag är seriös. Bloggen är mitt andningshål. Jag menar bara att det finns gränser för allt. Att pynta sin hemsida med organ kanske hör dit?
Nu ska jag sätta mig ner med en kopp kaffe, lite yoghurt och ägg. Vi får se vad jag kommer upp med, som kan mana ner organet från första sidan…
Seriös är ett ord på kontorstid. Organen är här för att stanna och oundvikliga i livet så låt dem stå, var jag tänkt att säga. Mönsterbloggar in my as. Hatten av, käring, det ska blåsa i marginalerna ibland! :-)
Tack, du. Det känns skönt med lugnande besked i dessa moraliskt oroliga tider. :-))) Jodå, organet får stå, sas -- bilden är inte ens min och finns ”i original” i hänvisad dagstidningsartikel (varför särskild källhänvisning kändes överflödig)
Men hur seriösa är dagslektyren, då?
Det är i sanning ett betungande ansvar som läggs på den enskilda bloggaren, tycker jag. Det blir värre och värre. Ensamma ska vi värda om kvalitet och moral och vara samhällets ordningspredikare, nu när media inte gör det längre. Stånga pannorna blodiga mot förtappade väktare vid dekadensens portfönster, eller snarare: profilera oss som livets etiskt oantastliga vägvisare och stöttepelare i marginalblåstens svinkalla turbulens runt kråkfötterna. Det är en plikt (!) att även på fritiden stå rakryggad, hederlig och djupt seriös. Därför, jag säger endast därför, gjorde mig organet plötsligt tveksam i min roll som förebild.
Tack för ordet.