Nä, det blev ingen mammografi. Jag fick besked om att en ny kallelse kommer i januari istället, en med eftermiddagstid, och det känns bättre. Jag hann inte förbereda mig förra veckan, tyckte jag. Kallelsen kom så snabbt på. Från ena dagen till den andra. Enligt brevdatumet var kallelsen utskriven för länge sedan, så jag vet inte riktigt vart brevet varit under alla veckor som det inte kommit fram på.
På samma tema förekommer något annat mystiskt: så fort jag har betalat mobilräkningen, så kommer en ny som ska betalas först påföljande månad. Vet de i förväg hur mycket jag ska ringa för?
Mammografin blev alltså inställd, men det gick inte ställa in Mams samtida shoppingrunda. Nu hade hon ställt in sig på att shoppa loss i stan efter min mammografi, och då kunde jag inte komma där och bara ändra på den saken. Hon satt säkert färdigpåklädd med väskan i knät, kvällen före.
- Kan vi inte ta det under helgen istället? försökte jag.
Solen gick i moln för henne.
- Ånäe-då, invände hon med eftertryck. Då är det Haloweeen och alldeles för mycket folk! Det är det värsta jag veeet att trängas när jag handlar.
Inte det.
- Nästa vecka då? provade jag. Då måste jag ändå ända till Karlstad för att köpa ”chicki-bits” till bubblorna, för det börjar ta slut i burken.
Tyst i luren.
Tyst i luren.
Tyst, tyst, tyst.
- Jamen, vi åker väl då, gjorde jag slut på samvetsplågan. Ska jag plocka upp dig vid 12?
- Ja, det blir bra!
Kunde hon kvittra, skulle hon gjort det. Sol igen.
”Jävvlans kärring” muttrade jag, om än med ömhet, och masade mig ut i badrummet för en dusch. Själv hade jag ställt om mig på att kunna bli klar med redigeringen en dag tidigare, men det kunde jag alltså glömma.
Det blev Arvika stad istället för Karlstad. Mams bestämde. Antagligen hade hon räknat ut att hon kunde följa med till Karlstad nästa vecka, när jag ändå skulle dit, i annat ärende, och valde hon Arvika nu så skulle hon få shoppa i två städer. ”Jävvla rävkärring.”
Vi vandrade in och ut i småaffärerna. Mams idé om att shoppa kläder handlar om Lindex och Kapp Ahl.
Varför är det så infernaliskt varmt i klädaffärer?
Jag strosade runt och tristessbläddrade bland paltorna under tiden som mams provade tunikor, och jag fick till slut ta av mig jackan. Jag höll på att smälta bort.
Mams kan gå i klädaffärer i timmar. Själv är jag av den typen att jag går in, gör ett snabbt svep, och är tillbaka ute på gatan igen inom en kvart. Jag vet vad jag ska ha innan jag går in. Jag hatar att stå i provhyttar och prova kläder.
Av och på, av och på. Varmt.
Obehörigt folk sliter plötsligt upp dörren – ”åh, uschäkta” – eller – ”ä dä ledigt här?” – och där står man halvnäck med ena benet i en byxa och andra benet utanför, förskräckt, och glor som en ko. Näe, tacka vet jag nätshopping. Passar inte trasorna, kan man alltid skicka dem tillbaka.
Mams fick tag på en cardigan. Ett enda plagg.
Jag vet inte hur det gick till, men hon fick med sig en kristallkrona från brevidliggande lampaffär också. Den ville hon ha över köksbordet.
Väl hemma igen hade jag själv med mig två handmålade, vackra ljus, som jag naturligtvis aldrig kan tutta eld på. De är för fina. Ett par billiga, men ulliga och varma tofflor med tofsar på. Moa dök direkt ner i påsen och rusade iväg med ena toffeln, innan jag hann blinka. Maja satt kvar och tindrade med ögonen. Det såg ut som hon tänkte: ”Vad fräck hon är.”
Maja är stor tös nu. Förståndig och lugn.
Jag plockade upp mina ljus, småpratande med henne, och klev ur jeansen och tillbaka ner i mina hemmajoggings.
När jag vände mig om vad Maja bara borta. Och den andra toffeln.
Den lilla ögontjänaren!
Lämnar en hälsning denna tisdag förmiddag. Hoppas att allt är bra med dig Isa!:) Igår kom ett blad från Lush inför julen. Har inte handlat där sedan i februari/mars och måste erkänna att jag så smått tröttnat lite. Har länge efterlyst lite nyheter vad gäller bubbelbitar för nu känns det ju som man kan sortimentet liksom. *ler* Just nu är jag ju, som du vet, kanske mer insnöad på Odd Molly. Men vi får se, kanske blir det någon bubbelbit i alla fall, även om det inte känns så nu. Ljus ja, jag har sakta men säkert börjat komma över min rädsla. Således kan jag tända ljus på kvällen nu utan att hjärtat slår i 200 och jag svettas och mår illa. Men jag går inte någonstans utan att släcka ljusen först. Inte en millimeter ens en gång. Och lukten av rök/brand får mig fortfarande att må illa och få panik. Så det sitter kvar. Än. Men ljus är verkligen en vardagslyx, myspys och trivsel. Inte sant? Som jag skrattade åt bubblorna -- härligt busiga! *tusenkramar*
Jotack, bara bra -- lite trött bara, men det beror på för lite sömn. Har börjat med en manusläsning nu, som jag hoppas vara kla med innan veckan är slut. Helgen vigs isf åt ett utlåtande. Känner mig lite jäktad. Alla väntar och frågar…även om de vet att det inte är dags än.
Lush har jag inte handlat av sedan före jul förra året. Har fortfarande kvar en massa produkter -- även julprodukter. Inte för att jag lessnat, utan för att jag måste skaffa en större varmvattenberedare. Den jag har räcker inte till att fylla upp ett bubbelbadkar på över 400 liter på, så varje gång det ska badas, så måste jag värma ett antal enorma vattengrytor på vedspisen. Och bära upp hinkvis till badrummet. Det tar flera timmar, och jag ids sällan. Det har mest blivit dusch, och du vet ju hur jag avskyr det….:)
Bra att du kommit över värsta skräcken. Det är nyttigt att ha respekt för levande ljus, och det är noga med att komma ihåg dem. På dörren har jag en lapp: blås ut ljusen! Likaså på huvudkudden. :) För säkerhets skull. Det har funnits tillfällen när jag ställt mobilen på ”alarm” för att påminna också.
Inget slår levande ljus, det är verkligen en mysfaktor och balsam för själen. :) *tusenkramar*
Jag eldar bara ljus utomhus, har 5 ljuslyktor på uteplatsen.
Och du, inte skall du väl kalla mamma för rävkärring. :-))
*Kram*
Utomhus är utan tvekan det tryggaste sättet att elda ljus på. Jag eldar marschaller ute på stentrappen, utanför dörren, bara när det är jul. Och på stentrappstegen ner mot trädgården -- och självklart på mina älskade hundars gravar. Nemo, Nassie, Ida, Thuja och Ellen. Och pappsens lilla Emma, syster till Ida, som blev påkörd av postbilen när hon bara var 2 år gammal. Yorkar.
Jodå, mamsen är en riktig rävkärring! :-) Jag brukar säga det åt henne också, så jag baktalar henne inte ett dugg. Hon bara fnissar. :-)
Jo, det var så sant. samtal i salong har återuppstått i ny version. är du intresserad? :) http://www.skrivkonst.com Vi har både blogg och forum. :) Och inväntar fler ur det gamla tokgänget!