Leif GW Persson mobbing av Björn Ranelid

Björn Ranelid. Bild: Wikipedia

Har vi sett ”Stjärnorna på slottet”, så har vi också sett ett mycket berörande inslag av författaren Björn Ranelid, som (även) där berättade om den mobbing han blev utsatt för som barn och som senare i livet också blev offentlig.

Mobbing påverkar en människa för livet. En in på djupet kränkt människa som har fått sin person och sitt utseende ständigt underkänt, går genom resten av livet med förhårdnader -sårskorpor – som sköldar mot omvärldens upprepade attacker. Det blir en kamp att förhålla sig till medmänniskorna, utan att veta vilka som kanske bara är vänner för att få det bästa bakhållet i ett senare planerat anfall.  Livet luttrar.

En mobbad människa blir specialist på att uttyda undermeningar och läsa mellan raderna. Det är givetvis på gott och ont. Oskyldiga fraser löper risken att övertolkas och förstoras till en livslång fortsatt kränkning av det personliga livsutrymmet. Samtidigt fungerar den strategin som ett sätt att förekomma dolda avsikter och  avslöja bakom vilka ord fienden finns - innan de gör skada.

GW: ”Björn Ranelid är dum i huvudet”

Dum eller selektivt minne, eller snarare vems dumhet eller selektiva minne, GW? Kanske är budskapet i GW:s artikel mer tolkningsbar, än han själv förstått.  Ibland är de uppsåt med vilka man skriver inte alltid så uppenbara.. Ibland är inte heller den självkänsla med vilken man läser- och upplever – särskilt nyanserad. Vi tolkar vad vi förväntar oss. Eller som vi blivit vana.

Vad jag vill säga är, att det är lätt att missförstå intentioner med vissa texter om man redan innan, efter mycket personkritik, är exempelvis väldigt deprimerad – vilket Ranelid var vid tillfället. Han hade djupa ärr (komplex) för sin missbildning i läppen. Detta var visst vidkänt av GW persson; ändå valde han att uttrycka sig som han gjorde. Det får mig att verkligen ifrågasätta vem som är dum i huvudet! Eller ska man snarare kalla det omdömeslös? Oempatisk?

Leif GW Persson-dockan. Egenkärlek, så säg?

Ranelid har under stor del av sitt liv känt sig utseendemobbad av ett flertal personer. Det är ingen hemlighet för någon annan, än för möjligtvis GW – som inte vill bli kritiserad för sin egen ömma punkt, nämligen sin ”krassliga hälsa till och från”, dvs: alkoholism. Eller ska vi kanske låta GW:s attityd försvaras och förlåtas av den sk krassliga hälsan?
Det beror antagligen på karaktären hos den som styr pennan, om den ska doppas i gift eller bläck.

”Bråket började när Leif GW Persson i en krönika i Expressen i augusti 2007 kallade Björn Ranelid för ”nigger” – hävdar Ranelid.”

Hävdar? Jag snokade runt och fann hela artikeln från 12 augusti, som Ranelid refererar till.
Citat därur:

”Sedan några år tillbaka betraktar jag Björn Ranelid som en pimpinett pappskalle. Inte för att han är en äldre man, utan för att han numera ser ut och låter som en pimpinett pappskalle.
Jag saknar författaren Björn Ranelid. Samtidigt är jag en så usel människa att jag glädjs åt den nye Ranelid. I det Sverige där vi båda lever, i samma sorgliga äldre manliga predikament, representerar han min enda återstående möjlighet att få lätta på det inre trycket utan att bli fråntagen heder, ära och förstånd.
I det alltid lika utskällda USA är det sedan länge på det viset att den ende som kan kalla en svart man för ”nigger” är en annan ”nigger”. Hur underligt det än kan låta har samma yttre omständigheter gjort mig och Ranelid till något slags bröder i anden.”En pimpinett pappskalle” och en ”ovanligt grinig gammal gubbdjävel”. (Leif GW Persson)

Visst kan man tolka det GW skrev exakt så som Ranelid uppfattade det, och då särskilt mot bakgrund av hur han mådde i själen. Nu tror jag emellertid inte att det var så GW menade. Jag tror det var ett illa formulerat och därmed kapitalt misslyckat fjäskförsök, rent ut sagt. Eller? Jag blir mer och mer tveksam, ju mer jag tar del av GW:s fortsatta förlöjligande idag, och något som man i det närmaste kan beteckna som som skryt över sitt behov av att håna.  Människor med låg självkänsla brukar ha det behovet.

 Ranelid funderade på att ta livet av sig när utseendemobbningen var som värst.
- Det tror jag inte en sekund på, replikerar Leif GW Persson, totalt respektlöst i Expressen, idag.

Det var det som – för min del – avgjorde vem som bör betraktas som dum i huvudet.

Detta vräker alltså en fullvuxen, svensk kriminolog ur sig. Samtidigt förnekar han också att han har sagt detta.

- Det enda jag har sagt om honom är att han beter sig som en pimpinett pappskalle och det står jag för.

När han får sin artikel, svart på vitt, citerad för sig, så kommer det:
- Jag menade att ….

Ja, just det. Han menade något annat, men han skrev vad Ranelid upplevt. Hade GW rätt att räkna med att de goda avsikterna – om de nu över huvud taget fanns - skulle bli automatiskt uppfattade?  Är det den som skriver, eller läser, som är dum om budskpet inte går fram? Folk är inte tankeläsare. Dessutom markerar GW  i ännu en brasklapp att Ranelid var den enda han ännu inte hade hånat:

- Han var den enda som fanns kvar för mig att håna. Då visste jag inte att han hade blivit mobbad i plugget och kallad neger. Men jag har ju aldrig i helvete kallat honom neger. Jag har inte ens kommenterat hans läppar, säger Leif GW Persson.

Hur skulle Ranelid veta att just han inte menade hans läppar med att kalla honom ”nigger”, när alla andra hade gjort det?

Vidare:
Måste man håna alla, eller håna någon över huvud taget?    GW kommer bara med flyende floskel, när han egentligen skulle vuxit som människa av att be om ursäkt.
Mitt i alltsammans kan jag inte låta bli att undra om GW Persson är undantagen det olagliga (för alla andra) i att kalla någon för ”nigger”? Alla vi andra skulle riskera  åtal för användande av rasistiska tillmälen, oavsett avsikten bakom, särskilt om de uttrycktes i offentliga media.  I det här fallet råkade det olagliga uttalandet träffa en personlig öm punkt med dubbla sårdjup, vilket gör  invektivet än mer anmärkningsvärt.

Vad som gör mig tveksam till vilken oseriös karaktär GW Persson har, är att han nyinformerad om sakens känslighet ändå inte försitter tillfället att lägga ytterligare sten på börda, genom att kalla honom egenkär. Det är såpass infantilt att det inte kan bottna i annat än  renodlad, primitiv avund. Riktigt grön och vomerbar avund.
Ranelid har den integritet och bildning, som många med helt normal självkänsla upplever avund för.  Beroende på vilket förhållande man har till sig själv, sin självsyn, så är det dock oerhörda skillnader i på vilka sätt denna avund tar sig uttryck.

Egenkär GW-docka nummer 2

Vem är egenkär, egentligen, om man behöver hävda sig på någon annan människas självkänslas bekostnad och slå under bältet?

Egenkär är väl kanske den som säljer dockor, föreställande sig själv,  upphöjda till Sherlock Holmes, på sin hemsida …

Det som aldrig upphör förvåna mig, rent generellt, är varför de mest självöverskattande skitstövlarna med största föraktet för sina medmänniskors känslor, är de som får förtroendeuppdrag och maktpositioner i Sverige. Med minst adekvat utbildning. Sådana som får jobben enbart genom inflytelsefulla kontakter, tjänst och gentjänst, och inte för sina kompetenser.

*

*