GPS eller så

Hemma igen. Nu står bubbelbakdkaret i sin provisoriska ”träbur” mitt i trädgårdsgången, ut mot grinden. Ingen orkar installera det ikväll, utan det blir säkert under lördagen – imorron.

Sam - som hade tvingats köra både till och från Örebro – fick ta en extra sväng till Grums, efter att ha lämpat av karet på tomten, bara för att tanka upp bilen och lämna tillbaka släpkärran på OKQ8 i Grums.

Det frestade honom inte att ge sig ut i kylan i morgon bitti, för att hinna lämna tillbaka släpkärran före nio. Det förstår jag. De varnar för snöoväder, dessutom.

Själv vägrade jag köra med kärra. Jag har fullt upp med att det.. bara är vinter.
- Ok då, jag vågade inte.
Precis så var det.

Det var 22 minusgrader, när vi gav oss iväg! Jag har frusit som en galning hela dagen. Har man väl börjat frysa, och blivit kall in i märgen, så slutar man inte. Jag sitter fortfarande och huttrar. Jag har bitit ihop tänderna så hårt, att jag är stel i hela ansiktet.

GPS:en slutade fungera, lagom till vi kom till Örebro och behövde guidning. Vi skulle inte till Trygghandels butik, utan till deras lager på Södra Greverosengatan. GPS:en tyckte att vi skulle till sjukhuset, varpå vi hamnade vid en skjutbana (?).
”Beräknar om rutten” tjatade GPS-rösten, hela tiden, fast vi hade kört precis enligt dess egna anvisningar. Gps kan man inte lita på.

- Näe, nu är vi nog på en enkelriktad väg, stönade jag.
Det flöt en å längs högersidan.
- Ja, och inte nog med det, sa maken…jag tror vi är på en gångbana….

Nu var vi inte det, men det såg inte bättre ut.
Jag såg nya böteslappar för min inre syn komma flaxande, flockvis. Som fågelsträck.

Vi tråcklade oss tillbaka ut på något sätt.

Åter stod vi vid sjukhuset, fast den här gången hade vi svängt in på motsatt sida, på en parkering.

- Nu ringer vi och frågar vart dom gömt lagret, beslutade jag.

Jag ringde upp. Så fort signalerna gick fram kastade jag mobilen till maken, som höll på att backa.

- Ja vaddå? urskuldrade jag mig när han gav mig en vass blick. Jag pratar helst inte i telefon, dessutom är det ingen idé att dom beskriver nån väg i Örebro – för mig. Jag går vilse i min egen trädgård.

Det var väl enkelt att hitta!
Så tyckte lagerkillen. Eftersom vi stod mitt framför CV-lagrets grindar och bara behövde köra in. Vi hade varit på rätt ställe hela tiden, bara på fel sida vägen!

- Så bra att dom skriver tydliga skyltar, surade jag, när vi körde genom grindarna och såg en tunnklädd lagerkille stå en bit längre bort och vifta i armarna.
- Tydliga? sa maken. Det står ju inga skyltar alls!
- Nä, sa jag. Och det är väl otydligt?

Vi tog rökpaus en gång i timmen på hemvägen.
Vad kallt det var!
Hela jag kryper ihop i bylsiga vinterkläder, alla bilder igenom. Föga road.
Men, det är absolut rökförbud i bilen, som fortfarande doftar lite av ”ny bil”.
Ut, måste man.
Kallt eller inte.

Nu sitter jag här och skulle verkligen behöva ett riktigt hett massagebad.
Men, den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. 

Eller, som jag brukar säga – eftersom det stämmer mycket bättre: Den som väntar på något gott väntar alldeles för länge….

2008