Det kan flaxa förbi vad som helst…

Ibland får jag god lust att bara sätta mig på en stol och aldrig resa mig upp igen. Idag är en sådan där stoldag.
Då sitter jag bara och …tycker ingenting.
Jag minns saker istället.
Det kan flaxa förbi vilka minnen som helst.

Något som fick mig att le när jag sysslolös försökte pilla bort en tråd ur tröjan nyss, var minnet av att vara nio år och höra pappa uttrycka sin åsikt om att det var onödigt att gå i skolan.
Ville jag inte gå till skolan, sa han, så behövde jag inte det. Vilken bra pappa du har, tyckte alla mina kamrater, som inte förstod att han tyckte att jag skulle arbeta istället.

Luften har gått ur mig idag. Helt. Jag har under förmiddagen levererat ett utlåtande och fått  själsstärkande positiv respons. Jag har – vad jag kan komma på – gjort det mesta även i övrigt som finns för mig att göra. För tillfället.
Med det menas, att jag behöver inte ta tag i nästa uppdrag med en gång. Det är en ovan situation för en person som äter, sover och lever stress. Både positiv och negativ sådan. Alltid är ena benet på väg mot något. Bildligt talet.

Men nu har jag alltså tid att sitta still.
Ladda ur hela systemet. Göra plats för nytt.

Det är då det uppstår en stoldag. Jag tycker egentligen inte om det, för jag är alltid lika rädd för att jag fastnar där och aldrig kommer igång igen.

Det ligger en sorts tystnad över det här dygnet. Det är inte bra när det är tyst, för då får jag tillfälle att fånga upp intuitiva signaler. Jag får en känsla av att det är lugnet före stormen. Ibland är det en positiv känsla. Det som är på väg att hända är något bra.
Men.
Den här gången är det ingen bra känsla. Det kommer hända något dåligt som jag inte kommer att kunna avvärja, eftersom jag inte kan förutse vad det handlar om. Jag vet att, men inte vad eller hur.

Vedspisen i köket knastrar hemtrevligt. Nästan avvaktande. Tonsätter det stillastående tomrummet i nuet. Jag sitter på min stol och lyssnar. Ser eldskenskonturer som flimrar runt vedspisluckan. Bägge hundarna ligger lojala framför mina fötter med nosarna mellan framtassarna. Mot mig.  Tysta. Eller tankfulla.
De sover inte.
Ögonen är vakna och uttrycker en loj men introvert iakttagelse, som närmast går att likna vid väntan.
De vet inte vad de väntar på, men klagar inte.
De väntar min väntan. Det är tillräckligt för dem.