Att slakta ett äpple

http://epigenome.eu/sw/2,48,0

Varför är det så, att vissa dagar har man inget att skriva om? Det finns inga ord som vill fram.
Om något.
Till någon.
Det är inte så att man plötsligt blivit likgiltig för att skilda sin omvärld, utan det är mera så att man har en inre hopplöshet oformulerad i bakhuvudet. Intensivt medveten om att ”det spelar ingen roll vad du skriver, för det kommer ändå inte innebära någon skillnad.” Ingen kommer tillåta det spela någon roll.

Genom andras ögon talar vapen. Väntar på att slakta, eller helt enkelt visa barmhärtighet.

Jag kastar arga lappar med utforskande sökord omkring mig. ”Vad har maskrosor och maskar gemensamt?”  Jag får behov av att förstå samband. Jag vet ju att de finns.
Vissa lappar viker sina pappersvingar mot papperskorgen. Stryker mot kanten och landar. Andra flaxar upp som sparvar på en given signal.
Slaktade texter.
Hundarna tuggar förnöjt på några stycken. De bryr sig inte om vad det står. De kan förvandla vilken förlupen räkning som helst till oläsbar pappersmassa. Jag måste använda förstoringsglas och min största nyfikenhet på det mest ointressanta för att avläsa OCR-numren.

Vissa andra dagar kan jag skriva om vad som helst och hur länge som helst.  Spaltmetrar.
När jag skrivit ner vad jag ville ha sagt, så finns det ännu en nyans skönjbar av det redan sagda att lägga fram. Det blir en sorts tautologi. Epigenitik.
Nödvändig omväg runt genvägen. Avvägar.

Olika utsagor att nå olika hjärtan på. Ändå samma källa. Epigenetik omnämns i facklitteraturen så långt tillbaka som i mitten av 1800-talet, men själva tänkandet fanns redan hos Aristoteles. Han trodde på epigenes – att en enskild organism utvecklas från något som från början saknar form.  ”Vi skulle kanske kunna säga att skillnaden mellan genetik och epigenetik är ungefär som skillnaden mellan att skriva och läsa en bok.” (Thomas Jenuwein)

Jag kan till och med slita texter ur bröstet och lägga dem på grönsaksdisken. Låta dem förblöda sitt hjärtas mest kärnfulla, eldröda vom där, som ett halshugget granatäpple. Studera ett smärtfullt mönster som speglar sig i plana ytor.
Låta ögat höra tysta skrik. Epilogen.

Om vi visste att grönsaker hade ont när vi hugger dem i bitar; skulle vi då göra det?
Ja, kanske.
Om de skrek för minsta lilla och hela tiden.