Kortaste minnet i stan

Pia ringde igår och upplyste mig om att jag hade glömt bort hennes 50-årsdag. I bakgrunden var det oväsen, skrän och hallaballo.
- Du vill ju inte avslöja när du du fyller år, upplyste jag sakligt, om än något stött. Men grattis i efterskott !

Pia berättade hon hade blivit bjuden på restaurang i Sunne, där hon senare hade blivit utkastad för störande beteende. Allt var sig alltså likt. Samtidigt berättade hon om vad hon gjorde nu – räknade ner femtioöringar i ett rör och ryckte upp betydande hål i sina raggsockor – och växlade fram och tillbaka mellan dessa tvenne samtalsämnena, tills jag gav upp alla försök att hänga med i fyllesvamlet.

Jag vandrade runt i köket med den bärbara telefonen. Luftade om med en gaffel i kokande pastaskruvar och vred av plattan på den färdigkokade, 2-minuters nudelsoppan. Det var ju mina bubblor Maja och Moas pastadag. Till frukost skulle de få ett varsitt kokt ägg och en hög nudlar med kycklingsmak. Till middag vankades pastaskruvar och kalvsylta. Till kvällen en favorit: pannkaka. 
Jag lagar mat åt mina juveler, som om de vore mina barn. Vilket de är. Nu var det väl Hitler som sa att ”ju mer jag lär känna människan, desto mer älskar jag mina hundar”, men vad spelar det för roll – jag tycker han hade rätt i den saken. Även en blind höna kan väl hitta ett guldkorn.

- Var har du hållit hus? undrade Pia. I förrgår gick vi heeeela vägen från ytterstan och tänkte hälsa på dig, men då var din butik borta…

Jag frustade till.
Hade hon upptäckt det först nu? Då var det illa.

- Snälla gumman, sa jag med mjuknande röst. Planerna på överlåtelse berättade jag för dig redan i våras, för två år sedan. Kommer du inte ihåg det?
- Det hänger gitarrer och skit i fönstren, sa hon med dövörat till och snorade dystert. Ska du sälja strängar och stämgafflar nu?

Hon drog efter andan och tillade:

- Jag saknar dig. Kommer du till butiken ikväll, kanske? Jag behöver en ny pendel. Och rökelser.
- Det är inte min butik längre! Även om det vore det, så skulle det vara stängt ikväll.

Pia gjorde häftiga utrop.
Jag fick hålla luren från örat för en sekund.

- Dra på trissor, jublade hon, har du också blivit utkastad?

I bakgrunden välte hennes man och olyckbroder något kristalliskt och svor till. Nu glömde hon bort mig, för att istället skälla på sin man. Hon lade mobilen ifrån sig.

- Hallå? ropade jag i luren. Pia!

Efter två minuter lade jag på luren. Konfunderad.

Maja dansade och skrattade med kroppen.
Åh, vad gott det skulle bli med pastaskruv! Eller nudlar!
Än var nudlarna för heta att servera.

- En vitamin? distraherade jag och skakade fram en vitamin ur en ask.
- Ja, tack!

Hon knaprade i sig sin vitamin. Nu glömde hon bort vad hon väntade på.
Så i nästa stund:

- Hej då!

Hon toksprang ut ur köket, ner i vardagsrummet och – smäll! – ut genom hundluckan i altandörren. Moa hack i häl.
Borta.

Jag kunde inte undgå att reflektera över hur lika de var.
Pia, Moa och Maja.