Idag har det varit en dag jag inte vill ha med att göra.
Den började svintidigt med att jag var tvungen att gå upp klockan halv sex. Det är faktiskt en utmaning, när man inte kommit i säng förrän fyra på morronen och inte lyckats somna förrän tjugo minuter innan mobilen börjar larma.
I regel jobbar jag om kvällar och nätter, och om det ska vara noga så jobbar jag även om dagarna, så jag vet egentligen inte när jag sover…men en gång vaknade jag när stod med pannan lutad mot kylskåpet och hade en falukorv i näven. Det var en stund av så kallad plötslig microsömn. ”Mellan hägg och syrén”, har man hört talas om, men mellan spis och kylskåp, vet jag inte…
En annan gång somnade jag med ansiktet i Nya Wermlandstidningen. När jag tagit loss tidningens (med doft av färsk trycksvärta) ur ansiktet och såg mig i spegeln, så stod det ”REA Porr” baklänges i pannan på mig. Det tog en stund att komma fram till att det skulle stått ”port salut”, osten, om jag bara legat still och alla bokstäver fäst som de skulle.
Nu hände inget liknande, denna morgon, men jag var tvungen att klappra iväg i träskorna i snön och starta bilen och ha den på tomgång ett tag. Värme. Lilla Moa skulle till veterinären och lämnas in för bortoperarande av en mjölktand halv åtta, och det är några mil till Karlstad.
Jag tittade på mitt skrivbord och kved. Flera akutjobb låg och svor åt mig och jag visste inte när jag skulle orka med dem. Jag hade en hel dag att fördriva i stan i väntan på att Moa blev klar. Sex timmar, närmare bestämt. Men jag hade inget val. Hundarna går före allt. Jag skulle behöva gå till frissan, det var tre år sedan nu, men det har jag inte råd med, för trimningen var tredje månad av hundarna är så dyr. Jag brukar få gå till mamsen, och eftersom hon lider av en yrselsjukdom (vestibularisneurit), så är det ganska traumatiska underkastelser. För det mesta går det riktigt bra.
Men hon har hakat upp sig.
varenda gång måste hon med sin teatraliska inlevelse berätta för mig om när jag skrev min första uppsats, som femåring. ”Klept äfter skopa” (Värmländska för ”klippt efter skopa”) De första gångerna var det pinsamt, senare tyckte jag det var gulligt, men nu blir jag bara förbannad. Finner jag den där uppsatsen någon gång, som hon påstår sig ha sparat, så kommer jag göra en strut av den och mata in den i vedspisen.
I stan hamnade jag på Wermlands Data. Där köpte jag Windows 7 Ultimate, eftersom jag blivit trött på alla popuper som gled upp och ner på skärmen och hotade med att provtiden för operativsystemet snart var slut. Den räknade ner dag för dag, som om det vore för domedagen.
Det där gjorde mig nervös, för varje gång jag startade om datorn, så räknade den snikne fan ner några dagar extra. Det kändes inte pålitligt. Veterinär, bilskatt och nytt OP – det är inte vad man behöver i extrautgifter i samma månad, och i synnerhet inte på samma dag.
Väl hemma igen vid 15-tiden, och dödligt sårad av skärande fattigdom, så somnade jag praktiskt taget genast. Hundarna fick pannkaka först, eftersom de hade fått solidaritetsfasta i över ett halvt dygn före Moas operation, båda två. Själv tog jag en Guldnougat ur kylen och lade mig i soffan.
Nu är jag vaken igen. Hälften av chockladen hade jag kvar i munnen när jag vaknade och den andra hälften har jag inte hittat än. Jag vet inte om jag vill göra det heller.
Nu ska jag borsta tänderna. Förhoppningsvis somnar jag i tid ikväll, för i morgon måste jag försöka ta mig ända till Sunne.
Alltid lika kul att läsa dina alster.
Det var ju tur att guldnougat inte tar tid att tillaga. Då hade ju vad som helst kunnat hända medan du slumrar till.
Ha-ha-ha. O´boy?
Faran är dessvärre inte över än. Klippt har jag inte blivit, vare sig med eller utan skopa, men hårfärgningsmedel har jag köpt. Det är meningen att jag ska hinna tona håret, innan jag går och lägger mig.
Jag måste hitta på något som håller mig klarvaken i 45 min medan jag väntar på att färgblandningen verkar i håret. Jag vill inte somna ifrån en ursköljning, för då har jag nog inte bara en hemskt konstig färg på håret i morgon. Det blir nog mer en fråga om håret är kvar över huvud taget, eller ligger kvar på kudden! Man leker inte i onödan med väteperoxid….
Ohhhh. Peroxid är starka grejjer. Men det blir snyggt.
Ja, snyggt, särskilt när det drar mot våren (sägs det i alla fall, även om det är svårt att se över snövallarna), så är det en psykologisk piggelin att tona eller slinga håret. Man känner sig som vårens första maskros. Så är det väl med allt, egentligen -- ljusare gardiner kommer upp, ljusare kläder dras fram. Man vill väl matcha ljusare säsong, helt enkelt.
”Det blir nog mer en fråga om håret är kvar över huvud taget, eller ligger kvar på kudden! Man leker inte i onödan med väteperoxid….”
Hur fick jag väteperoxid i min ungdoms yviga kalufs innan jag kom att se ut som en pingpongboll i skallen?
Ja hur fick du, det vill vi bra gärna veta. (Det här är ingen blogg, det är en läsarspalt, så skriv nu och lätta ditt hjärta.)
Bara för att alla är så intresserade, vill jag rapportera att det inte blev någon toning innan jag lade mig. Jag orkade bara inte. Det får bli Sunne utan fåfängliga påhitt. Jag åker helt enkelt dit och ser ut som den hårt dubbelarbetande, ensamma tvåbarnsmamma jag inte är. (Hur utarbetade manustomtar ser ut, har nämligen folk svårt att visualisera, har jag märkt.)
Jo, det var så att… humm…för tjugo år sedan började mitt hårfäste få en festlig form… ett par flikar liksom…Åhhhh, det är svårt det här… men i alla fall så började jag räkna alla hårstråna i badkaret när jag tvättat håret. De blev fler och fler de där förbannade hårstråna och jag förde statistik inne i huvudet efter varje hårtvätt…25 hårstrån… 32 hårstrån… 41 hårstrån men så huxflux bara 22 hårstrån på den vita badkarsemaljen och hoppet om återväxt tändes. Men det var ett falskt hopp (gång på gång) bara för att psyka mig till förtvivlans brant. Snart var jag uppe i 50-60 förlorade hårstrån efter varje hårtvätt och när kalhygget var ett faktum, efter några år, vad hände då? Jo, Regain kom ut på marknaden!!! Det är ju bara en bromsmedicin när det finns något kvar på skulten att bevara.
Min far var en bra och redig karl men inte fan ville jag ha hans frissa för det! ”Hålla på familjetraditionen” är lätt för andra att säga…!
(ursäkta alla mina svordomar men jag blir så upprörd)
Vissa av oss riktiga män med överskott på manliga könshormoner måste gå igenom detta mentala stålbad tills vi stolt kan spegla oss i varandras hjässor och utbrista ”jag överlevde (hår)förfallet trots allt” men som du vet dr. Isa så läker tiden alla sår men ärren finns kvar livet ut (dock inget på mitt huvud som är slätt som en persika).
Och ni kvinnor som alltid klagar över att det är ni som föder barn!
Tack Isa för att jag fick lätta mitt hjärta.
Käre Karl Hygge,
det är lättade hjärtan jag är till för. Dock är jag rädd för att din förluståkomma inte går över, men än lyser en stjärna på nattens vida himmel! Jag surfade förbi en perukbod för några dagar sedan, där de säljer peruker av riktigt människohår. (kanske du återfinner ditt eget?)
Annars kan man ha stickade kalotter på sig inomhus idag, det har alla ungdomar, så jag tycker du ska köpa garn och ett stickönster och sätta igång att fördriva vindarnas snåla drag runt idéhärden.
- Lätta ditt hjärta för tant Bjärta!
Peruker, Reagain, hårtransplatationer och dyligt trams är bara till för tranvestiter och andra fjantar med 0 % självförtroende.
MVH Karl Hygge
Tack för inte bara ett gott skratt utan flera. Det behövdes. För min del är det annars lätt att hålla sig för skratt för snön vräker ner och jag känner viss oro för altantaket. Dessutom väntar den hungriga vedpannan på lunch. Fast egentligen äter den för jämnan. I alla fall så fick igång kallvattnet till badrummet nu när det blivit lite mildare. Det är häftigt att kunna duscha.
Det är klart häftigare att duscha, än att betala skatt till vad man idag betalar till.
Snön, ja -- den slutar aldrig falla. ”Snön faller och vi med den”, som Lundell sjunger. Vi med vedspisar, vedpannor och fastigheter där ingen kommer och skottar fram oss för skattepengarna (knappt ids ploga våra allmänna vägar) får känna på vad kroppsarbete innebär. Nu räcker det med snö! Annars måste vi utrusta bilarna med snökedjor. -- Akta ryggen, Annika, särskilt kram- och blötsnö är tungt som stryk.
Varför är det så här? undrade jag. Snökottning och vägplogning måtte väl i år skapa många arbetstillfällen.
- Ja, men kommunen har inte råd.
Nej, men kommunen har råd med bostäder, kurser, försörjningsstöd och gud vet allt -- för våra skattepengar -- till alla hitkomna kravmaskiner, som inte behöver göra något i gengäld? Nu har inte äldreboendena ”bara” dragit in på frukostäggen. Ett halvt ägg varje dag eller ett helt varannan dag -- det är valet! Nu får de även nöja sig med 2 koppar (inte muggar!)kaffe per dag! Vad hände med morronkaffe med påtår, 11-kaffet med påtår, keffe efter middan med påtår och kvällskaffe med påtår? Det är väl för fasen en mänsklighet att få dricka så mycket kaffe man vill på äldre dar!
Apropå ingenting: jag är rädd för att Lex Vällinge bara är början på de tvångsåtgärder sossarna planerar att folket ska underkasta sig. Lex Vällinge är bara ett steg ifrån lagtvång för vanligt folk att öppna sina hem (om man har si och så många rum ”över”)för att ta emot skäggebarn.
Appropå brist på det ena och det andra. För ett antal år sedan när jag var gift och min fd man långpendlade till Stockholm hittade barnen och jag på ett aprilskämt. Då som nu var det ont om bostäder i huvudstaden. Speciellt ont om små billiga bostäder till unga var det förstås också. Då författade vi ett brev till exet där vi utgav oss att vara från socialförvaltningen och att vi hade tagit kontakt med en del större företag i Stockholmstrakten för att se om det fanns några anställda som var folkbokförda långt, tio mil eller mer, från arbetsplatsen och att vi då anade att det var fråga långpendling samt att dessa långpendlare rimligen hade en liten billig lägenhet i Stockholm. Nu ville socialförvaltningen, dvs barnen och jag, komma på besök för att se om flera långpendlare skulle kunna dela bostad för att frigöra lägenheter till ungdomen.
Exet blev tvärförb-ad. Svor över detta förskräckliga Sverige etc etc. Till saken hör att han är icke-svensk.
Gissa om barnen och jag hade svårt att hålla oss för skratt?
Sådana spratt är helt i min smak! :-)