Tvångskultur med frihetliga rättigheter?

Sharia justice

Irans parlament, skriver Dagens, har med överväldigande majoritet antagit en lag som föreskriver dödsstraff för alla som lämnar islam.  Vi vet alla att islamiska dödsstraff verkställs främst genom utstuderad tortyr. Hängning, stening, stympning, piskning och halshuggning – halalslakt.

”Brott” som avfällighet, förolämpande av profeten samt spådom är brott som enligt lagförslaget obligatoriskt ska ge dödsstraff.
196 parlamentsledamöter röstade för, bara sju röstade emot och två lade ner sin röst.

Under det här året har det redan skett många fler arresteringar av kristna än under hela 2007. Det är en tydlig, oroväckande trend som västerländerna inte ska uppmuntra med kompromisser eller tillmötesgåenden.

Det här är ytterligare ett steg bakom i utvecklingen i islams namn. Islamiska domstolar redan tidigare haft befogenhet att döma de som konverterat från islam till döden, med hänvisning till Koranen och andra lika obskyra rättskällor inom islam. Skillnaden är att lagförslaget ska göra domstolarnas praxis enhetlig. Undantagslös, alltså. Det är främst de nyare, evangeliserande kyrkorna och samfunden som kommer att drabbas; det är där konvertiterna finns.
Kristna, judar och icke-muslimer ska dö. Det är islam.

Mot bakgrund av detta tävlar våra etablerade politiska block om vem som kan vara mest tillmötesgående mot krav från minoriteter, läs: muslimer.  Detta är det centrala i mångkulturen och utgör därför största faran med den.

Det är i det närmaste komiskt att vårt naiva kristna samfund vill cementera muslimernas religiösa fri- och rättigheter, som är helt  oförenliga med mänskliga rättigheter och våra konventionsavtal. Svenska kyrkans representanter Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn, skrev en oefterhärmligt depraverade DN Debatt-artikeln, där de övertolkar religionsfriheten som att vårt samhälle är skyldiga att göra avkall på sin egen integritet och principer för att tillfredsställa inflyttade minoriteters religiösa behov.
”Behov” är ju att ta i…

Krook och hennes medskribenter menar bl.a. att det är kränkande för muslimerna med våra svenska helgdagar, som (av förklarliga skäl) inte är anpassade efter muslimska högtider, vilket Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, bemöter:

”Lösningen för dem formuleras i en princip om största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan.

På vilket sätt är denna frihetsprincip hotad i Sverige?”

Vem är det som här hindrar någon att utöva sin tro? Kränker inte muslimernas krav våra kristna helgdagar, och – inte att förglömma – vår djurskyddslag?  Kränker inte islams förföljelsen av kristna?  Vad skulla muslimerna göra med våra anspråk i islamiska länder? När vi svarar på det så har vi svar på hur vi ska bemöta dem.

Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn skriver: ”Religiösa krav ska hållas borta från politik och lag”

Det är inte förhandlingsbart.
Minoriteter i samhället får stå tillbaka hela tiden och i alla sammanhang; muslimerna kan inte förvänta sig att särbehandlas med anledning av religiösa skäl, när så inte sker i samhället i övrigt eller för några andra.

”Den som avskyr sportevenemang och hellre vill fördjupa sig i egyptologi kan ha anledning att känna sig missgynnad av utbudet i tv och tidningar. Den som väljer att bo i den så kallade glesbygden får räkna med sämre service och mer begränsat utbud än den som bor i en större tätort. Den som vill äta med pinnar kommer att känna sig missgynnad av utbudet av bestick på flertalet svenska restauranger. Orättvisor? Inte så länge ingen tvingas in i en situation som strider mot hennes övertygelse, eller på annat sätt berövas något som hon har rätt till.”

Religion får utövas så länge sådan inte tvingar sig på omgivningen och kräver att den anpassar sig. Frihet kommer inte ur tvång och har aldrig någonsin gjort. Vi har ingen mångkultur, vi har en tvångskultur.

”Men att religion i sekulära samhällen betraktas som en privatsak betyder inte att man anser religion vara socialt oväsentlig. Tvärtom handlar det om att man inser religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. Lika lite som de troende ska tvingas ge upp sina övertygelser, lika lite ska de troende kunna tvinga på omgivningen dessa övertygelser.”

Med tanke på utvecklingen i Iran, där islam råder och statuerar generalexempel på vilket samhälle muslimerna eftersträvar och bygger, bör makthavarna dra öronen åt sig och stänga gränserna.

Islam är i sig ett hatbrott.

Rationella muslimer utövar sin releigion

Källa: Politiskt Inkorrekt