När etablissemanget tystnar

Martin Ezpeleta (Aftonbladet) gör en  travesti på något han kallar för: frågan som PK-eliten inte vågar ta i. Anar jag en långsamt vaknande samvetsångest inom journalistkåren? Njaä..

”Det finns ett jäsande problem i Sverige”,teatraliserar han. ”Ett problem som media och politiker systematiskt tystar. Som ingen vågar ta upp, trots att statistiken talar ett entydigt språk: arbetarklassens överrepresentation i statistiken över grova våldsbrott. ”

Där kom självmålet. Bingo!

Många tycker att parafrasering är skitjobbigt, men det är egentligen ett nyttigt verktyg i elementär konflikthantering. Att parafrasera innebär att man med egna ord återberättar vad man upplever att andra har sagt, som om det vore exakt så de tyckte. Vanligtvis säger det här massor om den som parafraserar och mindre om de parafraserade, men det hjälper faktiskt alla andra runt omkring att förstå vilket begränsat, eller haltande budskap som återreflekterats, vilket ger möjlighet att korrigera det. Om man får komma till tals i pressen på demokratiskt lika villkor, vill säga. Det är säkert inte Ezpeletas syfte, men ändå.  Han lär omsider – den tuffa vägen -  bli varse om att den dagen kommer, när han önskar att han använde tryck- och yttrandefriheten klokt, medan den fortfarande fanns.

Låt mig först för ett ögonblick anta att Ezpeleta är totalt omedveten om att invandrarna kallar sig själva ”Sveriges nya arbetarklass”, vilket gör att han sparkar på dem han medels identifikation försöker vara språkrör för i alla väder och oavsett vad.  Närmare bestämt: en klass utan både arbete och arbetare.
För det andra tror han kanske att den folkliga förståelsen för etablissemangets beröringsångest blir större om han  bagatelliserar och skämtar bort det faktum att väljarna (läsarna) ser det som ett allvarligt demokratiskt problem att maktfaktorerna i landet  ignorerar landets viktigaste ödesfråga.

Jag tror Ezpeleta har missat det, men SvT Sydnytt gjorde ett belysande reportage från Örtagård i Rosengård, Malmö, över det ”jäsande problemet som media och politiker tystar” – vilket nu Ezpeleta själv lyckas illustrera hur man gör med sin artikel. I samband med det reportaget skrev PI, att  där mörkar man inte med svaren på frågan om varför sossarna är största partiet där. Varför?

”För socialbidragen,” svarar en muslimsk kvinna utan blinka.
”Nysvenskarna är den nya arbetarklassen, därför röstar vi på sossarna”, svarar en så kallad nysvensk man som fått veta det av sossarna och dessutom tror på det, vilket PI tyckte närmade sig lyteskomik, när vi vet hur få av Rosengårds invånare det är som egentligen arbetar.
Ett annat bidrags- och kravlöshetsparti, Vänsterpartiet, kommer på andra plats hos Örtagårdens väljare.

Ezpeleta får alltså självrättfärdighetspanik och skriver en artikel som förlöjligar kärnproblemet. Och folket. På så vis fortsätter han hålla de allvarliga åsiktsförhållanden som råder i landet på mentalt avstånd. Och slipper frammana någon förståelse för varför de uppkommit. Konfliktlösning är inte hans grej. Han är snarare den konfliktskapande sorten, som många andra av hans föga pressetiska sort.

”Det är dags att media och modiga politiker ställer sig den viktiga men obekväma frågan:
Har Sverige verkligen råd att ha så många arbetare? ”, gör han sig lustig.  (Läs hela monologen här)

Han menar den helt befogade kritiken (också av arbetsmarknadspolitiska skäl) av makthavarnas oförminskade intag av – inte minst – somaliska analfabeter, vilka ger sitt bidrag till svensk välfärd med att vara en växande belastning på samhället.

Jag antar att den passiva framförhållningen passar hans egen tveksamma moral l i egenskap av att vara en arrogant återbetalningssmitare av svenskt studielån på cirka en halv miljon, något som i min mening är ekonomiskt bedrägeri mot svenska folket. Helt i linje med den kravlösa politik som bedrivs.

Till CSN,    Till min arbetsgivare,    Så får ni mig att betala (Här berättar han bl.a. hur svenska myndigheter ska anpassa sig till honom och hans argentinska värderingar – han vill av någon anledning arbeta i Sverige, men betala skatten i Argentina…)  Lösryckta citat:

”I min värld är vita kuvert oviktiga. När ni vill kommunicera något viktigt, använd gula kuvert. Då vet jag att jag sitter i klistret. Så är det i Argentina.”

”Jag är van att tjafsa med indrivare och annat ockerslödder som ni.”

”Till mina arbetsgivare -nuvarande och framtida: Ni ska inte dra av skatt på mitt arvode eller lön. Inte en krona!  Jag betalar inte skatt i Sverige. Ni ska bara snällt sätta in pengarna på mitt konto eller i ett brunt kuvert.”

Att visa förakt mot en institution som givit honom möjligheter att utbilda sig, då studieskulder är högst frivilliga att ådra sig, anser jag är diskvalificerande för debatten om vilka som kostar det svenska samhället.  Han skulle ha en så uppfostrande snabb och tung örfil, att håret bytte sidobena.

Arbetare, även utifrån, kommer alltid vara välkomna att leva här om de bidrar till den gemensamma välfärden, annars är den varken gemensam eller – särskilt länge – en välfärd får någon.  Det här är en självklarhet som står ivägen för de politiskt korrekta vision om att en utopi ska fungera i praktiken.  Invandring förutsätter att det finns både arbete och bostäder som motsvarar invandringens storlek, när behoven för den egna befolkningen är tillgodosedda.  Det går rimligtvis inte ta emot fler människor än som kan ges möjlighet till självförsörjning, eller som från början till slut tar ut mer ur samhällskontot än de under sin livstid sätter tillbaka in.  Allt står och faller med balans och ett gemensamt mål. Med den övervägande muslimska invandringen från noll- till lågutbildade länder med en förtrycksideologi förklädd till religion på sin agenda har vi varken eller.

Jämlikhet- och likställdhetssprincipen förlorar alla förutsättningar att fungera så länge varenda människa ska ha tillgång till samma välfärd och land oberoende av vilka mål och insatser de bidrar med till det.  Kvaliteten på både land och välfärd blir därefter och de som efter ett fungerande koncept byggt upp välfärden har minimalt intresse av att folk kommer hit och praktiserar  vad som undergrävt både ekonomi och demokratin i deras egna hemländer. Allt börjar med självet. Du börjar med att arbeta för att skapa ett bra liv för dig själv och de dina, och om du lyckas med det får du utrymme att tänka på andra som lyckas sämre. Hur du väljer i det avseendet – samla överflöd  eller dela med dig – avgör kvaliteten på din personliga humanitet. Det är din avkastning och ditt val.  Men. Idag ger politikerna oss ingen möjlighet att gå tillväga på det normala sättet, vilket ger en konstruerad skenhumanitet där vi berövas förutsättningar och beskattas till misärnivå för att i första hand tvångsförsörja en befolkning vars ideologi inte ens vill oss väl i något avseende i gengäld.  I den här förklaringsmodellen finns inte plats för vår a) främlingsfientlighet b) rasism c) diskriminiering, eftersom den kräver detsamma av samtliga som vill leva här. Thats it.

Det går rimligtvis inte ta emot fler människor än som kan ges möjlighet  till självförsörjning, eller som kostar samhället mer än de under sin livstid kan återgälda. Välfärdsprincipen utgår dessutom från att var och en bör sätta in mer än vad de tar ut, inte bara ligga på plus minus noll – hela tiden. Strävan efter det senare är dock ett rimligt krav att ha på en annan samhällsmedborgare.

Det är ingen hemlighet att vi övervandras av en majoritet bidragstagare, eftersom invandrarna är så uppmuntrade  av politikerna att komma hit med bara sig själva i present, att många av dem tror svenskarna inget hellre vill än att försörja dem – och därför inte skäms det minsta över varför de faktiskt är här.  Frapperande många är närmast stolta över att få kosta oss arslet.

Detta kan man säga är en konstruerad kulturkrock, initierad av hycklande mångfaldsvansinniga politiker, som handlar om att politikerna i ett politiskt självändamål har marknadsfört och iscensatt ett ömsesidigt kaotiskt ”missförstånd”, som hade varit undvikligt om de utverkat en demokratisk, ärlig folkomröstning om vad Sverige skulle användas till.  Folk har inte blivit tillfrågade. Det är roten till det folkliga missnöjet, för att inte vid det här laget säga: rosenraseriet. Vi har blivit brutalt påprackade något vi inte fått tillfälle vare sig syna eller godkänna och har sedan blivit hotade att bara gilla läget.

Mona Sahlin: ”Vi ska inte bara acceptera mångkulturen, vi måste gilla den.” Betyder: vi ska inte bara ha likriktade åsikter, utan hysa särskilda känslor på beställning.  Kommer vi närmare ett radiostyrt myrsamhälle, än så, utan tänka på diktatur? Mångkulturell integritet i en liten ask: om du inte frivilligt är som vi vill, så måste vi tvinga dig till det. Du ansvarar helt själv för dina val.

Ett samhälle kan inte innehålla olika identiteter, livsstilar, mål och värderingar – som dessutom motstrider varandra – utan att det får negativa konsekvenser för demokratin.

Invandringskritiker är fruktansvärt medvetna om att det primära ansvaret för den bisarra situationen i Sverige inte är invandrarnas, utan politikernas- så det vore tacknämligt om åtminstone journalisterna bar fram problemet för vad det är, istället för att hitta på ett sambandsförklaring som inte finns på dagordningen: ”främlingsfientlighet.” De som är oss mest främmande är faktiskt de etablerade politikerna.

Kritiken riktas alltså mot politikerna, vilket naturligtvis inte innebär att invandrare är ansvarsbefriade för sina handlingar och vilka val de gör här.  Jag håller etablissemanget ytterst ansvariga för varenda mord, våldtäkt och nedbränd skola som kommit till följd av den okontrollerade massinvandring som vi inte har bett om, utan snarare bett om ska besinnas och anpassas till den arbetsmarknad och bostadssituation vi i realiteten har.  Därför är det av yttersta vikt att informera folket  om vad politikerna faktiskt redan vet, men undanhåller dem i rädsla för att sanningen om problemen vi har idag är till följd av deras naiva, kompetenslösa politik.

Vi behöver inte fler av den mänskliga gråstenen i säcken, än vad Sverige klarar av att generera på egen hand, främst genom Sveriges stora arbetslöshet.

Ezpeleta avslutar stolt ”krönikan” med  :
”Texten /../kan tyckas absurd och nästan skrattretande. Men så skulle det kunnat låta om Sverigedemokraterna hade utsett arbetarklassen till sin fiende – i stället för, som nu, muslimerna.”

Skulle inte tro det. Jag inser rätt fort att Ezpeleta avsagt sig allt som har med verklighetsförankring att göra. Han tycks helt omedveten om att i moskéerna mässar imamerna om att det är förbjudet för muslimeratt arbeta åt  icke-muslimer. De betraktar våra generösa bidrag som den skatt (Jizzya ) som de otrogna (enligt Koranen) ska betala till de troende muslimerna.

Det är alltså den urskiljningslösa massinvandringspolitikens representanter, som släpat in det här över tröskeln , som är måltavla för kritik. Glänta på fönsterluckorna en aning, Ezpeleta, så står det snart klart att det inte bara är uttalade Sverigedemokrater som kritiserar det politiska vanstyret, utan praktiskt taget varenda en, som inte arbetar med-, eller på annat sätt har personlig vinning av att försvara massinvandringsindustrins stadiga tillväxt.

Smugglingen (som om det behövdes) av asylsökande till Sverige ökade lavinartat efter förra valet och den bara fortsätter öka.  Vurmen för ”papperslösa flyktingar” är ingenting annat än fjäsk för illegala invandrare – som oföraktat utgörs av en majoritet intoleranta muslimer – som haft råd att betala minst 100.000 för att komma hit för att få åtnjuta en kravlös tillvaro med livstidsförsörjning  på vår bekostnad.

En sorts frivillig människohandel, alltså, som enstaka aktörer tjänar miljarder på, men också ”offren” gör det, som vårt politiska geschäft uppenbarligen uppfattar som en investering i den skattefinansierade offentliga sektorn att högprioritera. Vore det inte långsiktigt klokare att låta skattebetalarna få gratis tillgång till den förstklassig   sjuk- och tandvården, eftersom det nu är på deras hälsa, ork och motivation som allting annat hänger och när det är de som faktiskt betalar för den?  Svenska befolkningen har förmånen att vara utsatta för korruption och bedrägeri från alla håll.

Vilken dubbelmoral ligger det inte  i förslaget att lagstifta om utökning av brottsliga människors rättigheter ?  Ska illegal invandring alltså uppmuntras och belönas? De ska ha lagstiftade samma rättigheter som de legala invandrarna och oss själva, vilket för det första inte kommer motiverar en käft att söka asyl på lagliga grunder. 95% av de ”papperslösa” är inga flyktingar, utan illegala invandrare som köpt fri tillgång till vårt välfärdssystem.

Man får alltså anledning att fundera över politikernas grad av egen privata inblandning, med tanke på att den här verksamheten kommer att bli (praktiskt taget) juridiskt oantastlig efter valet.

”Hittills i år har 17.000 irakier kommit till Sverige. Hur många av dem som smugglats vet man inte, men enligt Ahlbäck är det talande att 95 procent av dem saknar dokument.” (DN, 2007)

”Enligt Rikskriminalpolisens information får man betala mellan 100.000 och 200.000 kronor för att bli smugglad till Sverige och under de senaste elva månaderna har knappt 19.000 personer sökt asyl. Detta innebär intäkter på upp till fyra miljarder för de 20-tal ligor som enligt Rikskriminalen står för människosmugglingen till Sverige.” (SvT 2009)

Sedan har vi det berömda mörkertalet, som brukar överträffa även den vildaste fantasin. Och alla dessa ska enligt etablissemangets nya grundlag får samma rättigheter som vi,  plus vad vi själva inte har – gratis vård, gratis allt.  Deras många gånger rätt så tveksamma rätt till bidrag år ut och år in löper heller ingen risk att ifrågasättas av partipiskade socialtjänstemän och biståndsbedömare. I gengäld hoppas makthavarna att det importerade röstboskapet kommer se till att hålla  kvar sina skenvälgörare vid makten.  Fjäsk, löften och bjudningar i invandrartäta områden med kommunala skattemedel vet inga anständiga gränser.

Invandringen har blivit en industri som sysselsätter otaliga byråkrater, en självkokande gryta, som kockarna inte vill sluta spetsa eller vrida upp värmen på. Kommunerna och privata initiativtagare får statsbidrag för att ta emot ”flyktingar”, en lönande verksamhet för den kommunala ekonomin. Multikulturalismen – det vill säga islam, eftersom den hycklande ”mågkulturen” ifråga bara handlar om att bejaka och bekräfta en enda kultur  – har blivit etablissemangets överideologi och får inte ifrågasättas;  det skulle olyckligtvis äventyra hur den mycket lättkränkta majoritetsinvandringen  lägger sina röster i valet.

Det är främst – även om det knappt märks länge – socialdemokraterna som använder massinvandringen i politiskt syfte. Det tog dem flera decennium, nu  har de äntligen lyckats såga av den gren de själva sitter på – välfärdssamhället. Inte bara för att invandringsindustrin kostar arslet, utan för att det fungerande svenska konceptet håller på att bryta samman: samhällssolidariteten.

Ezpeleta; sug  en aning på din kollega Janne Josefssons erkännande i maj 2010:

”Jag tillhör en yrkesgrupp som förskönat det [mångkulturen] riktigt ordentligt och hållit inne med och dolt väldigt mycket. Det är ett av de värsta sveken vi journalister gjort oss skyldiga till under åren jag jobbat i alla fall.”

Tyvärr kommer till och med Ezpeleta bli motarbetad av de politiskt korrekta i det nya enpartistyret, den dagen han finner det högst väsentligt att underrätta allmänheten om en åsikt, eller en illavarslande sanning, som inte alls faller i smaken på de självförhärligande makterna.

• Läs en mycket belysande artikel om bl.a. journalister av en frustrerad polis

Lösryckt ur artikeln:

”I de fall som media informerats korrekt, oftast av poliser som arbetar direkt med dessa företeelser, väljer journalisterna att inte publicera sådant som inte stämmer överens med deras egen politiska uppfattning och journalistiska intentioner.”

och:

”Man väljer helt att förtiga uppenbara fakta. Det som inte syns i tv eller skrivs i tidningar existerar helt enkelt inte för vanliga människor. Så hjärntvättas effektivt befolkningen av de personer som utger sig för att sprida sanningen och att informera korrekt.

Tyvärr har jag tvingats konstatera att de flesta journalister inte är objektiva förmedlare av information, utan subjektiva agitatorer med egen politisk agenda. Att låta personer med annan uppfattning komma till tals, i sann demokratisk och öppen anda, är inget som passar dessa politiskt tendentiösa proffstyckare.

Jag har upplevt en frustrering och maktlöshet inför denna förljugenhet. Har frågat mig själv om det över huvud taget fanns något jag kunde göra och kom fram till två saker.

Denna anspråkslösa artikel har skrivits i förhoppning om att fler ska ifrågasätta den information vi dagligen matas med via konventionella nyhetskanaler.

Det andra jag rimligtvis kan göra är att ta ställning politiskt. Tidigare har jag traditionellt alltid röstat på ett visst politiskt parti. Eftersom jag insett det lönlösa i att få gehör för mina synpunkter inom de etablerade partierna så har jag beslutat att rösta på Sverigedemokraterna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag varit tveksam ett tag men ser nu ingen annan möjlighet. Sverigedemokraterna är det enda parti som har civilkurage nog att ta bladet från munnen och säga sanningen om de saker jag väl känner till från min polisiära verklighet.”

Skeppsråttorna får svårt att se sina väljare i ögonen längre och hoppar över från både höger och vänster:

• Socialdemokrat blir Sverigedemokrat

Lästips Lars Ohlys (V) kritiserar invandringspolitiken , men vad gör han?

När etablissemanget tystnar, 5.0 out of 5 based on 10 ratings