Mimmin does Facebook

Mer dagbok: Vid 22-tiden den 7 januari kom äntligen Mimmin, som  hette ”Boogie” under sin tid i Dinas Arks hägn.

Jag hämtade henne i Arvika, innan transportbilen fortsatte sin färd mot Norge. Hon är en fantastisk varelse, på alla sätt, och det var ett djupt rörande ögonblick när jag äntligen fick ta henne i famnen Med ens blev adoptionen verklighet och den långa, långa resan, som började redan i 4:e januari,var över.

Hon är mjuk som bomull i sin pomeranian-aktiga päls, är lika ”stor” som Maja (den största av mina två 3-åriga Shih tzus), och har ett absolut oemotståndligt sätt.   Hon är tillgiven, otroligt intelligent, omätligt kärleksfull och levnadsglad. Jag trodde att hon skulle få svårt med tilliten, men den etablerade hon närmast desperat snabbt. Hon absorberar all kärlek hon får, som en svamp. Törstig.

Ankomstnatten fick Maja och Moa bo hos min far, för att Mimmin skulle få en så lugn start som möjligt. Hon behövde få utforska sin nya miljö  i lugn och ro, då särskilt med tanke på att hon aldrig levt i ett hem, eller ens inomhus tidigare.  Det blev många timmars stora ögon. Hon skyggade för det mesta i ett hushåll; ljudet av att spola vatten från kranen skrämde henne, kaffebryggaren var fan ett monster, liksom ljudet av dörrar och luckor som öppnades och stängdes, kylskåpets olika ljud och  värmesystemets varierande tonarter. En ofantlig värld av främmande dofter, utseenden och ljud, människor och djur, kom över henne.

Hon trivs (för närvarande) allra bäst på övervåningen, bland katterna. Det var verkligen otippat!  Katterna trodde jag skulle bli det största problemet, eftersom hon aldrig sett en katt förut, men det visade sig vara det minsta. För att inte säga: det existerar inte.  De lämnar henne ifred och hon gengäldar den lojt legära framförhållningen, även om den första konfrontationen var något burlesk.

Alla katter (tre) samlades, som de alltid gör när vi kommer hem, i hallfönstret och hallens trappa upp mot övervåningen. I nästa ögonblick fick de syn på det främmande inslaget; Mimmin och Mimmin fick syn på dem. Hon stelnade trodde inte sina ögon. Katterna trodde att djävulen i sin verkliga skepnad hade kommit över tröskeln, för de har ärligt talat inte haft mycket till övers för Maja och Moa heller. De tolererar varandra, men inte mycket mer.  Och här kom alltså en till, som dessutom såg helt annorlunda ut. En hund utan platt ansikte. (Det kunde ju aldrig båda gott.)

Katten Orvar, som vanligtvis inte bryr sig nämnvärt, tog det säkra före det osäkra och skrek rakt ut och började luftboxas.  Det gällde att avskräcka henne från att komma fram och hälsa.  Mimmin blev så rädd av det udda utspelet att hon backade baklänges, långt under en fåtölj i angränsande rum.

När de omsider hade vant sig vid varandras utseende, så gick det bra att sniffa på varandra, lite på nåder.  Men i dessa sniffningar stiftades tydligen en tyst överenskommelse, dem emellan, om att kunna sova i samma säng. Som om ingenting hade hänt.  Förbluffande kovändning.

En annan sak som imponerar på mig är att hon kommer genast när man ropar hennes namn, att hon både räcker vacker tass, samt visar att hon vill ut, när hon är nödig. Eftersom hon den första veckan inte fick- och heller inte visste hur att använda hundluckan för självrastande ändamål, så lade jag inför nätterna ut tidningssidor vid ytterdörren.

Tanken var att lära henne gå på (i dubbel bemärkelse) tillrättalagda nyheter i akuta nödsituationer, detta tills jag blivit säker på att hon inte kunde hoppa över staketen runt trädgården i obevakade ögonblick. Det hade inte varit lämpligt med tanke på att allt fortfarande var främmande för henne- både hemmet, trädgården, och vi själva. Om hon rymde…skulle hon hitta, eller ens veta, vad som var hem?

Fast ”baja tidning” behövde jag inte lära henne. Hon begrep ändå vad hon skulle ha gammelmedierna till. Hon sökte sig självmant dit, vilket naturligtvis var änglarnas skickelse, med tanke på hur dålig i magen hon var av första tidens stress och omställning.

Första natten satt Mimmin i mitt knä och studerade hur jag lade ut hemkomstrapporten om henne på Facebook. Rapporten – och kontinuerliga sådana i framtiden -var ett löfte till eldsjälarna på Dinas Ark, som är uppriktigt angelägna om att få veta hur allting går för sina protogeer. ”Från ax till limpa.” Efter en halvtimme i adoptionsgruppen lade Mimmin resolut tassarna på tangentbordet och lyckades logga ut mig. ”Klart, nu gör vi nåt annat!”

Även tv-apparaten var något nytt. När jag slog på den och satte mig med henne i soffan, så tittade hon tyst, oavvänt och storögt på TV i en timme. Käpprak i ryggen. Öronen rakt upp. Då och då sniffade hon i luften som för att lyckas fånga upp en vittring av dem hon såg i rutan.   Det var egentligen inte mycket att se, konstaterade hon till slut, och studsade iväg ut i hallen och lämnade en kritisk kommentar om den saken på NWT löp.

Tidigt nästa morgon var det dags för henne att träffa sin nya flock , Maja och Moa. Jag insåg aldrig att det skulle innebära problem. Allt som jag gjort mig panikföreställningar om blev ingen match, och precis tvärtom, vilket rubbade precis alla mina cirklar.  Man kan säga att jag underskattade betydelsen i att följa råden med att låta Maja och Moa få möta Mimmin första gången, en och en, helt utanför revirområdet.  Så gjorde….inte jag.

Jag tog ut Mimmin i trädgården och knackade sedan på fars dörr för att han skulle släppa ut Maja och Moa. Det skulle väl inte vara några konstigheter; Maja var social och glad i att leka och Moa brukade alltid inta en reserverad hållning mot främmande hundar, som vi mötte på promenader. Så skulle det fungera även nu, trodde jag. Men. Ut for stjärnskotten genom dörröppningen och sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag missade det där med att även trädgården, inte bara huset, betraktas som revirområde och att Maja inte var det minsta intresserad av att påta sig en välkomnande hej-på-dej- attityd mot nykomlingar där.  Och hon var boss. Hur Maja betedde sig var avgörande för hur Moa skulle bete sig.

För att göra en mycket omständlig historia kort, så fick jag börja vänja dem vid varandra en och en – först bara Maja och Mimmin och sedan bara Moa och Mimmin. På långpromenader utanför hem och trädgård. Så jävla långt har jag inte gått på en och samma dag, sedan jag gick vilse på en tipspromenad i Sandviken. Men det fungerade!

Nu har två veckor gått och Mimmin är en fullfjädrad familjemedlem. Det finns mycet att berätta om den här första tiden, men jag stannar här – för den här gången. Slutet gott, allting gott, helt enkelt.

————–

Läs om Dinas Ark, och har du plats i ditt hem och hjärta, kan du rädda en hund, du också!  Jag brukar avsky tiggarinslag i TV, eller allsköns tiggarannonser, men jag gör för detta ändamål ett undantag. Behovet är så smärtsamt stort. Kanske kan du inte ta hand om en hund, eller har inte råd med fler än du redan har, men du kan under alla omständigheter hjälpa den garanterat seriösa lilla ideella räddningsorganisationen för rumänska gathundar med att donera vad du i mycket litet eller mycket stort kan undvara av endera pengar till inte minst veterinärkostnader,  eller bara saker som alltid behövs i all vård- och omsorg om hundar.  Foder, är självklart välkommet.

Tidigare inlägg:

• Varför rädda en hund från utlandet
• Mimmin