Det sanningsparalyserade samhället

Avpixlats inslag.

Rasismen och systematiska kränkningar mot svenskar har antagit bisarra och direkt avsmakliga proportioner i Sverige. Detta visar SVT ett tydligt exempel på.

Inslaget som Avpixlat beskriver, det berättar inte om att föräldraparet kommer från Eritrea och inte på minsta vis liknar SVT:s tecknade illustration.

Ftsum Hagos Desta och Merhawit Twelde är båda eritreanska medborgare med tolkbehov på tingrinja. Dessa två är det som SVT skildrar med bilder som de bredvid.

Det finns tydligen inga samvetsgränser för vilken skuldbeläggnig eller avsiktligt missriktad misstanke man vill se till att befolkningen ska vända mot den inhemska etniciteten, så snart det ökade samhälleliga våldet och brottsligheten inte går att undanhålla.

För ändamålet använder sig SVT av tecknade illustrationer som skildrar vithyade personer som involverade parter i dramat. Att avsikten är att vi ska associera missförhållandet ifråga med en ordinär pursvensk familj, är odiskutabel.

Det viktiga för det sanningsparalyserade samhället är inte att oförfalskat beskriva verkligheten och vad som ligger bakom problemen för att på så vis kunna lösa dem på de grunder som de faktiskt har uppstått och frodas i, utan att aktivt medverka till att problemen inte kan identifieras och att de därför både fördjupas och eskalerar. Det här är inte okey.

Massmediekonceptet rasism-antisemitism-våldsbrottslighet-skuld-vit hudfärg-helst svensk etnicitet blir allt vanligare, ju mer problemen till följd av invandringen av från oss väsenskilda kulturer ökar. I detta förhållningssätt tydliggörs rasismen.

Om man nu anser att hudfärgen inte har någon betydelse är det inte bara en dålig idé utan direkt motsägelsefullt  att man inte skildrar en  sådan i överensstämmelse med vad som förmedlas, som något helt naturligt.

Vad som är ytterst signifikant för tillståndet i Sverige och den rasistiska tillväxten är att Reinfeldts pressekreterare berättar att regeringen har investerat fyra miljoner kronor i ökad säkerhet för judarna i Sverige. Man ska arbeta mot antisemitism och främlingsfientlighet, detta torde väl ingen ha invändningar mot, men tydligen ska detta inte låta sig göras inte där den växer och frodas.

Till detta finns en debattartikel bl.a. i GD.se med rubriken ”Glöm aldrig förintelsen”.Integrationsminister Erik Ullenhag berättar antagligen (med samma artikel i landets alla tidningar) att pengarna har delats ut för att “judiska församlingar i dag tvingas till förebyggande åtgärder för att säkerställa att människor vågar besöka synagogor, judiska möten och så vidare i Sverige”.    Återigen angriper man symtomen, inte orsaken till dem.

”Vi som lever nu och vet vad som hände måste ta på oss två uppgifter. För det första får vi aldrig tillåta att Förintelseförnekarna lyckas. De som förnekar eller förringar Förintelsen måste bemötas.”

De som förnekar och förringar att antisemitismen är en effekt av den politiska islams utbredning, och regeringens undfallenhet mot den, är de som inte bara måste bemötas utan också ställas till svars. Det får vara slut med dimridåerna och vilseledande trick med speglar.

”En undersökning av Forum för levande historia från 2010 pekar på att svenska ungdomars inställning mot judar har blivit mer negativ. Judar som bor i Malmö berättar att de inte längre vågar bära judiska symboler öppet, av rädsla för trakasserier, hot och våld.”

En kommentar som belyser de faktiska förhållanden, är Richard Carlsson:

 ”Erik Ullenhag och Hans Backman har helt rätt i att förintelsen aldrig får glömmas och antisemitismen i Sverige måste bekämpas, men det kräver att man erkänner vilka som ligger bakom den.

I en artikel i Världen idag, Nu sätter Malmös judar ner foten, kan man läsa följande uttalande av Fredrik Sieradzki, ordförande i informationskommittén i Judiska församlingen i Malmö.
”Det är uteslutande muslimer. Vi har ett problem i Malmö; att här finns muslimer som inte gillar judar. Men det är något som media väljer att förtiga. Att tala om det anses inte politiskt korrekt och man är väl rädd för att framstå som rasistisk. Men man måste ju ändå säga sanningen.”

Så nu är frågan, vill Ullenhag och Backman verkligen göra något åt antisemitismen eller är man mest intresserade av att skriva politiskt korrekta debattartiklar?”

Det som är så svårsmält är att regeringen vet exakt vilka bland vilka  i Sverige som bedriver ny judeförföljelse och har rasismen inskriven i religionen, men som inte lägger två fingrar i kors för att rikta åtgärderna mot målgruppen som faktiskt ligger bakom.    (Länk)    Precis som SVT vill man få befolkningen att tro att det är ett svenskt  problem och en rasistisk egenskap som förekommer hos svenskar.

Att inte erkänna hur den rasistiska verkligheten ser ut och formas av vilka, är bara en av alla satanseffekter som den omdömeslösa invandringspolitiken fört med sig; 7-klöverensemblen lyckas endast bana väg för vad de utger sig för att vilja motverka. Problem löser man inte genom att kasta om ett skuldförhållande, man skapar dem och förvärrar dem.

”Sverige har genom en toppstyrd politik genomgått ett moraliskt paradigmskifte. Från att ha varit ett individbaserat samhälle med individen som minsta gemensamma nämnare tar det nya godhetsparadigmet istället utgångspunkt i gruppen, religionen, kulturen och etniciteten. Vi har alltså gått ifrån att tillförsäkra alla medborgare lika fri- och rättigheter oavsett kön, etnicitet och religiösa övertygelser till att sanktionera en politik där medborgarna ska särbehandlas av samma orsak. Det är förstås ett reaktionärt synsätt som ultimativt kommer att föra oss tillbaka till det gamla feodalsamhället.  [...]

Identitetspolitiken har sålunda tagit ett stryptag på Sverige och den som får betala notan blir samma människor som utmålas som främlingsfientliga rasister när de endast påpekar de uppenbara bristerna och orättvisorna. Mångkulturalismen har utropats till norm och den nya människan ska skapas. I likhet med alla totalitära ideologier sker det med en kriminalisering av ordet, inte handlingar, där tanke- och åsiktspoliser uppträder i statlig regi. Liksom den marxistiska synen på proletariatets diktatur utgår man också här ifrån att människor kan offras på mångkulturalismens altare under en ospecificerad övergångsperiod. Ändamålet får helga medlen där våld sanktioneras från högsta ort.”

I ett land av trygghetsnarkomaner behövs inga omskolningsläger eller sinnessjukhus för att leda folket in på den enda rätta vägen. Det räcker med hot om arbetsförbud och facklig avstängning. Det räcker med att marginalisera fritänkande skribenter genom att refusera deras artiklar i media och att bojkotta obekväma konstnärer vid offentliga utställningar. Medlet är annorlunda men målet är detsamma – att skapa den nya människan. Med en straffpedagogik på kollektiv basis kommer snart alla att rätta in sig i ledet. ” (Läs artikeln i original – Den demokratiska diktaturen)

Uppdaterat:  Erik Ullenhag ljuger om svenska ungdomars antisemitism