”Texter att älska”

Att läsa Isabella Victoria är att bege sig på en resa rakt ut i det det okända och hamna i hjärtat av en unik närvarokänsla. Genom orden tränger en pulserande värme och blodfylld, hopsamlad livsvisdom fram.

Ordens vighet och perspektivförmåga spänner över 360 grader, där hon lätt och smidigt rör sig bakåt och framåt i tid och rum, mellan ljus och skugga för att undersöka livets ojämna villkor.

Med glasklar skärpa placerar hon sina idéer på en lyrisk arena, där hon låter scenografins landskapsbilder lyfta fram draman med förstärkta, nästan självlysande färger – utvalda med osentimental och kräsen blick. Hon ser och fångar språkets möjligheter.

Isabellas mjukhet i ordens rytm och klangföljd skapar en spännande och effektfull kontrast till de skildringar av både mänsklig och djurisk smärta, som ofta uttrycks i bl.a. hennes dikter. Hon förmedlar den kvinnliga urkraften och tar oss med långt ut i universum (Bakom Gud) eller på oändliga själsvandringar, djupt in i skogarna (Tyst minut).

Hon är expert på att hitta gamla övergivna lador och uthus med mängder av bortglömda redskap och dess lika bortglömda användningsområden. Jag anar att det är med hjälp av bl.a dessa rubankar och besmaner hon slipar, sågar och mejslar fram sina verk. Isabella är verkligen en författare att spegla sin verklighet mot. Man vill läsa läsa henne om och om igen. Hon skriver texter att älska.

Av: Ewa Rateitschak Ärlevall